Via Fabretti 31

Att ta farväl har aldrig varit min starka sida

2007-10-10T21:05:00.000+01:00

Och med detta sätter jag nog punkt för den här bloggen.
Den har tjänat sitt syfte.

Ni som känner mig vet att jag säkert dyker upp snart igen, men inte på Via Fabretti. Den här bloggen har tjänat till att bearbeta en hel del smärta. Det är över.

Den behövs inte mer.

Vi fann honom!

2007-10-05T12:27:00.001+01:00

Igår kväll hände någonting som fick mig att inse det självklara och enkla.
När jag började blogga för tre år sedan, handlade det hela om att skriva av mig smärtan och sorgen över barnet jag förlorade. Jag har haft ett antal bloggar, min rastlöshet och rädsla för att såra andra människor har gjort att jag stängt dörren och gått vidare. Dock alltid med samma, om än omedvetna, motiv‚ att få ur mig ilskan, bitterheten och sorgen.

Sent igår kväll klarnade allt. Det som är viktigt är de människor som lever nu, de människor som borde stå mig nära, men som jag faktiskt inte känner. Min livslånga rastlöshet kanske är en önskan om svaren. Att förenas. Att höra till. Att finna en samhörighet.

Ett litet meddelande gjorde att sorgen drog iväg. Mitt lilla, för hon var onekligen liten, barn som föddes till att dö för tio år sedan, kommer inte att begränsa mig mer. Det är över.
Idag känner jag mig fri. Idag känner jag samma bubblande glädje som levde i mig när jag allt som oftast sprang på Italiens knaggliga gator.

Den som fick mig att inse allt det här? Jo, det var Maya. En syster som jag träffat två gånger. Ena gången när hon var i princip nyfödd och andra gången på hennes studentfest i somras.

Tack, Maya!

Knallröd skidoverall

2007-09-26T13:01:00.000+01:00

När jag var liten var jag i princip aldrig sjuk. Jag minns att jag och min kompis Lotta sjöng så högt vi bara kunde till Magnus Ugglas låtar framför spegeln hemma i mitt rum. Vi käkade krita. Med alla medel försökte vi bli hesa i hopp om att få vara hemma en dag från skolan. Blev vi hesa? Nix. När jag var 14 år skulle jag, faktiskt tillsammans med samma Lotta, sälja julgranar på Skeppsbron. Då fick jag 40 grades feber. Mamma tyckte att jag skulle rycka upp mig och gå dit och hjälpa Lotta i alla fall. Okej, jag hade kanske inte riktigt 40 grader när jag, iklädd mammas knallröda skidoverall, stod på Skeppsbron och skrek:

- Kom och köp julgranar! Kom och köp! Här finns stans finaste granar!

Men jag fick. Några timmar senare låg jag utslagen på julgranshögen och Lotta fick klara sig själv. Min mamma hade ju aldrig sett mig så dålig, så hon åkte till läkaren med mig. Eller rättare sagt, vi tog tunnelbanan dit. Jag orkade knappt gå. Väl där skulle de ta blodprov. Jag, som än idag har nån slags fobi för allt som har med blod och sånt att göra, svimmade nästan. När jag låg där på en bår skällde mamma på mig. Väste sitt klassiska:

- Sluta larva dig och ryck upp dig!

Det var ju inte så lätt och läkaren försvarade mig. I feberdimmorna log jag segerleendet.

Ni ser, den nästan enda gång jag var sjuk som liten, ung, kalla det vad ni vill, har satt så djupa spår i mig att jag kunnat skriva en sån här lång blogg om det. Om en vanlig influensa mitt i juletider. För övrigt var det första och sista gången jag sålde julgranar.

Nu är tiderna dock förändrade. En kall novemberdag för en sisådär 6 år sedan promenerade mina två förstfödda in på ett så kallat dagis. Sedan den dagen har jag allt som oftast legat däckad i otaliga dagissjukor. Dagisbaciller är inte att leka med. Så även idag. Och igår och nu är jag så jäkla (ursäkta) trött på det! Trött, grinig och sur.

Trött på att inte minnas vilka tidningar (jag har alltid haft en särskild förälskelse i just tidningar) jag läste då. Innan jag fick barn. Nu har jag fått nog; orkar inte läsa en enda föräldratidning till, orkar inte läsa om småbarnslivet, orkar inte se ett enda inredningstips för barnrum till. Det räcker nu. Jag har fått nog.

Låter jag sur och grinig? Ja, men jag sa ju att jag är det. Dagisbacillerna knäcker mig totalt.
Tips på tidningar? Någon? Som inte handlar om barn.

En svart syn

2007-09-22T18:18:00.000+01:00

Min man är en så himla skojfrisk person, tycker han själv i alla fall. För några timmar sedan kom jag hem från träningen, pigg av adrenalin och skulle sätta mig och kolla in Facebook. Då möter mig en helt bisarr syn; facebook.com är blockerad! Det kan inte vara möjligt.

Han satt och pratade i telefonen när den svarta bilden uppenbarade sig för mig. Han såg mina stora ögon och min panik. Han fortsatte att babbla på italienska.
Jag fortsatte att stirra. Min blick var svart när jag väste:

- Det är du...

Han skrattar fortfarande.

Mer Sea – merci

2007-09-20T19:06:00.001+01:00

Det är ju det här om mjölet och om det ska berikas med folsyra eller inte – vad tycker ni? Min första tanke var så enkel; självklart! Nu sitter jag här med massor med texter om mjölfrågan och då blir det genast lite knepigare.

Båten har fått ett namn nu. Namnet blir Doris Mer Sea. Det var faktiskt min pappa som mejlade och föreslog Mer Sea, samtidigt som han dillade om hav på både franska och engelska. Vad skulle jag göra? Han har förstås rätt. Hon måste heta Doris också, av högst personliga och sentimentala skäl. Det där om min mormor, ni vet.

Nej, nu har jag inte tid att sitta här längre, måste ju in på Facebook... ähh, jag menar förstås natta barn.

Jaha...

2007-09-16T08:47:00.000+01:00

Nu är det bekräftat.

En öl eller så

2007-09-15T20:18:00.000+01:00

Jag har fastnat. Skickar inbjudningar till mina vänner. Ingen svarar. Mejlar dem. Ingen svarar. Till slut ringer jag dem.

- Du måste registrera dig på Facebook!

- Äsch, lägg av... svarar de flesta.

- Jag har ju bara typ 21 vänner där ju, ställ upp nu då, hojtar jag hysterikt.

De tycker att jag är nördig. Att jag borde skriva den där grejen som ska lämnas in nu istället. Till exempel. Så jag får väl göra det, fast det hindrar ju inte att jag kollar läget på Facebook samtidigt. Skickar en öl eller två till de få vänner jag har där, eller så.

Jaja, jag ska göra nåt vettigt med mitt liv. Snart. Jag ska bara kolla en gång till...

Update: Upptäckte imorse, med kaffekoppen fortfarande i handen och lika nyvaken som jag alltid är innan jag fått två koppar kaffe, att jag fått ett akvarium. Ja, på Facebook alltså. Nu har jag ett akvarium, men inga fiskar.

Visdomsord mitt i laxen

2007-09-14T17:40:00.000+01:00

Vi åt lunch på Wayne´s idag. Varsin hälsosallad med lax. Och just när jag skar den möra laxen sa hon – som vet om allt mitt dåliga samvete över att jag kanske inte alltid varit den bästa mamman, att livet inte alltid varit en liten balett på rosor – det där självklara:

- Vet du, jag känner inget dåligt samvete alls. Jag gjorde så gott jag kunde utifrån den jag är.

Det är ju självklart. Varför har jag inte räknat ut den enkla matematiken själv?

Info

2007-09-11T19:17:00.000+01:00

Det blir inte så mycket bloggande de här dagarna. Jobbar på Mama och Family Living den här veckan.

Om den 27 augusti 1997

2007-09-06T20:48:00.000+01:00

Det är tio år sedan. Tio år sedan jag gick genom Tantolunden i gassande sol, på väg mot ett helt vanligt ultraljud. De där man liksom gör på ren rutin. Min dåvarande man gick bredvid, pratade om fotot han ville ha av barnet. Om vintern, när den skulle födas. Han visste inte då att hon skulle födas alldeles strax, bara någon vecka senare. Han hade ingen aning om att det bara var några minuter tills de skulle släppa bomben; den där om att vårt barn inte hade en chans i livet. Han var lyckligt ovetande.

En stund senare stirrade jag rakt in i barnmorskans oroliga blick. Hon rörde inte en min. Hela mitt inre visste att något var fruktansvärt fel. Hon kallade på en till. Hon rörde inte heller en min. Jag grät, fast de ännu inte hade sagt något. Min knallblåa klänning blev fläckig av salta tårar. Jag såg ingenting. Reste mig upp. De skickade oss på en akuttid till Södersjukhuset. En timme senare. Där drogs livets matta undan mina fötter. Jag grät hela vägen från Zinkensdamm till Södersjukhuset. Min man ville tydligen hålla hoppet levande. Jag var arg på honom för det. Jag visste redan.

En timme senare sa en leende läkare, hon var visst specialist på missbildningar, att min bebis inte hade en chans. Lika bra att avbryta det hela. Ja, så sa hon. Hon dunkade mig i ryggen och sa att det är tur att jag är så ung, jag har tiden framför mig. Förstod hon att hon puttade ner mig i det svartaste hål? Jag svalde tabletterna som skulle förbereda min kropp för en förlossning. Tre stycken. Hade jag något val? Hon sa att jag skulle komma tillbaka dagen efter för fostervattenprov. Jag kom tillbaka. Läkaren sa att att jag måste sluta gråta, annars fanns det risk att de sticker barnet. Och då dör det. Jag ville skrika: stick mitt barn! Låt det få slippa tvingas dö under en förlossning! Eller ännu värre – dö några minuter efter att det har fått se livets ljus. Döda det! Just så ville jag skrika. Ett älskat husdjur låter man somna in utan lidande. Varför skulle mitt barn få dö under en smärtsam förlossning?
Jag sa ingenting. Vågade inte. Jag kunde ju vara till besvär.

Någon vecka senare föddes min dotter. Efter 18 timmars fruktansvärda värkar kom hon. En liten docka på en pappershandduk. Jag vågade aldrig röra henne. Jag tittade. Vände bort huvudet och grät. De gick ut med henne.

Och där försvann allt det där som jag alltid tyckt varit en självklarhet i livet. Det var en lång väg tillbaka. Många brokiga vägar har jag gått sedan jag såg min förstfödda den 27 augusti 1997. Jag vågar knappt tro att jag äntligen hittat rätt. Jag måste våga lita på livet igen. Det är tio år sedan nu. Tio år sedan och jag kommer aldrig att förlåta mig själv för att jag inte höll i henne. Tio år som förändrat mig så totalt.

Jag vill ha mitt liv tillbaka.

En whisky i kylan

2007-09-04T18:15:00.001+01:00

Spänningen är olidlig – ska jag bli granne med min lillebror? Han är med i budgivningen på en lägenhet mitt emot oss just nu. Vid närmare eftertanke är det nog helt perfekt; då kan vi grilla på hans uteplats varje fredag eller så. Han ska bjuda min man på en whisky i kylan har han sagt. Jag lär väl få ta med mig mitt glas med rött själv, men tills dess håller jag tummarna lite extra hårt.

Update: det blir en whisky för maken. Han fick den! Han fick den! Han fick den! Och nu slog det mig – han kommer säkert att vilja bli bjuden på middag i tid och otid!??

Högklackat & bara tår

2007-08-31T18:41:00.000+01:00

Iskall viner vinden runt mina bara tår där jag trippar fram över bron med tre barn, på väg till skola och dagis. Solen ser lika varm ut som vanligt och vattnet springer omkring därnere som om det vore sommar. Det är det visst inte. Och där trippar jag, i sandaletter med höga klackar och korta byxor. Över en natt kom hösten. Det är ju inte ens september än!

Innan 1 oktober brukar jag inte ta på mig strumpor. För övrigt avskyr jag att ha strumpor på mig. Det är som att stoppa fötterna i säckar. De sitter aldrig bra. Jag får panik. Antagligen har jag fått strumpfobin med modersmjölken. En liten kuriosa; min mamma börjar aldrig med strumpor före den 1 oktober. Det var den dag jag föddes, en solig söndag för en massa år sedan. Solen sken och det var så varmt att antagligen väldigt få människor hade på sig strumpor den dagen. Nu har det blivit en princip i min familj. Inga strumpor före 1 oktober. Jag kanske ska tillägga att det är bara jag och min mor som följer den traditionen. Tyst. I yttersta samförstånd vägrar vi strumpor september ut. I år vet jag inte om jag kommer att palla – vår blodstradition är på väg att falla på dess trettiofemte år.

En libanesisk väninna brukar säga att det är stört omöjligt att ha snygga skor här i Norden.
Hon gillar inte heller strumpor.
Med ett par snygga stövlar förlåter jag dock strumporna – men då ska det banne mig vara vinter också!

Kapris sätter sprätt på den

2007-08-30T20:52:00.000+01:00

Jag vill byta layout på min blogg. Eftersom jag är totalt koko när det gäller datorer tar min käre make saken i sina egna händer.

– Den här? frågar han.

– Den där?? skriker jag.

– Ja, men det är ju lime på. Och du gillar ju lime, säger han utan upprördhet i rösten.

– Då ser det ju ut som en matblogg ju… svarar jag med stor upprördhet.

– Visst fan, det tänkte jag inte på. Du är ju en total katastrof i köket, säger han. Mycket glatt.

Precis så är det. Nu återkommer jag till det den där jobbiga tiden när jag var ensamstående morsa till små, små tvillingar som alltid sprang – men aldrig åt samma håll. Då var det stört omöjligt att laga mat. Mikron var min räddning. Och spisen var alltid skinande ren. Den användes aldrig. Mina barn fick mat, anmäl mig inte nu! Men de föredrar fortfarande Mamma Scans köttbullar framför hemgjorda. Själv levde jag på rostbiff och jordgubbar, som jag åt i soffan när barnen somnat om kvällen. Det var min tid. Några timmar senare började de vakna, en efter en. De sov nästan aldrig samtidigt. Jag är än idag övertygad om att järnet i rostbiffen och jordgubbarna gav mig orken att klara av vardagen. Ibland hände det dock att jag faktiskt åt något som jag tillagat på den där skinande rena spisen. Pasta med tonfiskssås. Försvinnande gott.

Du bryner bara lök och vitlök. Häller över en burk tonfisk. Jag brukar välja tonfisk i vatten för kaloriernas skull. Låt det fräsa ett tag. Krydda efter behag. Jag älskar starka kryddor – chili och piri-piri ska det vara! Häll över krossade tomat. Nu ska nu få ett tips från min italienske make – fast honom kände jag ju förstås inte då, när jag var ensamtående tvillingmamma med tvillingar som sprang åt olika håll – och det är att genast shoppa konserver med krossade tomater som det står Mutti på! De är de absolut bästa.
Låt det puttra bra länge. Krydda. Smaka. Rör om och låt det puttra medan du kokar pastan. Färsk pasta är ju förstås allra godast. Glöm bara inte att den ska vara al dente. Oavsett sort. Sist av allt toppar du såsen med lagom mängd kapris. Häll den över pastan. Värm lite grann och rör om. Otroligt gott!

Denna rätt avnjutes förstås helst med ett gott rödvin. Nej, nej, nej – inte måste man ha vitt vin till fiskrätter! Häromdagen drack vi ett tunisiskt vin som heter Villa Kassar. Det var det godaste vin jag druckit på väldigt, väldigt länge.

För övrigt kan jag faktiskt inte laga mat och det här är heller ingen matblogg.

Utmanad

2007-08-30T20:49:00.000+01:00

För en tid sedan blev jag utmanad av den här bloggvännen och jag ska förstås svara på åtta vanor – höll på att skriva ovanor – som jag lovat. Det är mycket möjligt, ja, säg högst troligt, att jag faktiskt missuppfattat hela grejen, men nu kör jag på mitt sätt. Ok, är ni med? Mina åtta märkligheter kommer här:

jag är extemt pedant. Ja, kanske till och med väldigt jobbigt pedant för de människor som jag lever tillsammans med. Fast de har inte sagt något. Än. Kanske bara antytt någon enstaka gång eller så.
jag är väldigt… permalosa heter det på italienska, hjälp mig – nu har jag glömt ordet på svenska! Jo, lättstött kan man nog säga på svenska. Svenskan är för övrigt mitt modersmål, men ibland snurrar hjärnan lite knäppt. Min italienske make ropar nu att den bästa översättningen är lättretad eller snarstucken. Jag tror han slog i lexikonet.
jag tror alltid det värsta. Särskilt om nätterna kommer de tankarna. Om övergivenhet och människor som försvinner för alltid.
jag målade jämt förut och var så säker på att min framtid skulle vara som konstnär. Eller möbeldesigner. Det blev jag inte.
jag är våg och har de flesta ascendenter (det heter väl så?) i just vågen. En god vän berättade för mig att det betyder att jag alltid kommer att välja de svåraste vägarna i livet. Och det har jag nog gjort. Det vill jag förstås ändra på.
på den tiden när jag var ensamstående tvillingmamma och alldeles förbannat trött och sliten, sminkade jag mig varje dag. Det var min livboj. Jag fanns där fortfarande. Någonstans bland spillrorna. Jag sminkar mig fortfarande även om jag bara ska till Konsum och köpa naturell lättyoghurt. Jag älskar naturell lättyoghurt. Oops, det blev visst två vanor i en och samma punkt. Detta beror nog på att min ene son står och babblar med mig just nu om vulkaner samtidigt som han filosoferar om dinosauriernas undergång för ganska så länge sedan.
jag gillar inte att göra ett jobb som jag inte är stolt över. Och det har jag precis gjort. Jag vågade nämligen inte säga vad jag tyckte. Då blev det såhär. Därför upprepar jag för mig själv, likt ett mantra; du måste våga tro på dig själv och säga ifrån. Om och om igen.

Handling & konsekvens

2007-08-16T14:54:00.000+01:00

Båtplatser verkar inte växa på träd. Man kan ju kanske tycka att vi borde ha skaffat en plats för båten innan vi köpte själva båten. Fast det är ju så att jag sällan tänker efter före jag handlar. Och har man väl satt sig i båten, får man väl ro den i land på något sätt...

Doris i våra hjärtan

2007-08-15T20:38:00.001+01:00

Ok, nu är jag visst båtägare. Till en vit och röd Helmsman som ska bära namnet Doris, efter min mormor. Hon som älskade havet. L och N blev nog lite chockade när vi slog till så fort, men den var röd och kärleken var liksom där med en gång. Nya dynor, bestick, tallrikar, vinglas, sjökort... Vad mer behövs?
Jo. En båtplats. Någon som har en båtplats ledig i Stockholmstrakten?

Bland snören & rep

2007-08-14T22:33:00.000+01:00

Pust. Det är tydligen ett stort projekt att leta segelbåt. E och jag är inte intresserade av samma saker; han kollar dieselmotorer kontra bensinmotorer. Inombordare eller inte. Jag å andra sidan, skriker högt av glädje om det är något rött på båten. Är kapellet rött, ja, då har båten redan vunnit min kärlek. Då skulle jag kunna ta den osedd. Och så letar jag mögelfläckar, trots att jag är medveten om att det är stört omöjligt att se en mögelfläck på Blockets och Sailguides bilder. Är det vitmålat inuti, är jag helt säker på att det inte finns några som helst mögelsporer. Har dynorna snyggt tyg – är det ett riktigt kap.
E har tålamod. Han verkar inte ens bli lite irriterad över min okunskap.

En grön båt går absolut bort. Det hade E när vi träffades. Han berättade för mig med stolthet i blicken att det minsann betyder otur med en grön båt. Vi var ute med den flera gånger. Första gången spelade majvädret oss ett spratt och visade sitt skådespel med såväl åska, hagel och snö. Det var kallt. Jäkligt kallt. Jag stod där i jeans och tunna skor. Och en liten nätt skinnjacka som pricken över i:et. Vinden piskade ögonen till tårar. De stelnade i kylan.

Nej, jag kan inte segla. Visserligen har jag befunnit mig på en segelbåt ett antal gånger. Ganska många, till och med. Det är underbart härligt att ligga på däck och sola! Ibland ropade någon till mig att akta mig för bommen. Lite störande moment i det hela, men det gick ju bra ändå. För övrigt är jag så pinsam att jag kallar linorna och allt det där för rep och snören. Och det kan man ju inte göra!

– Du, som är åländska, brukar de säga till mig.
– Vill inte du lära dig segla?
– Jag är en hejare på att ro en eka, svarar jag.

Å andra sidan, den här kvällen har gjort mig lite nyfiken på att segla i alla fall.
Och kanske lära mig vad snörena heter. Egentligen.

Med nya segel

2007-08-14T10:18:00.001+01:00

Om några dagar ska vi titta på en segelbåt. L och N följer med som moraliskt stöd och mer vetande experter. Vi passar även på att äta den årliga middagen där vid bryggan. Och om vi har tur, hinner vi kanske med några seglingsturer redan i år?

Suck

2007-08-14T10:12:00.001+01:00

Feber och vrålförkyld på sommaren? Skumt. Och inte alls roligt, faktiskt...

Så försvann hon

2007-08-13T21:40:00.001+01:00

Idag, fast för tre år sedan dog min mormor. Fredagen den trettonde försvann den människa som kanske stått mig allra närmast. Hon, som var så vacker. In i det sista. Mörk, rakryggad och med en värdighet som inte gick av för hackor. Tyst. Gåtfull. Och förbannat påfrestande ibland.

Bland Ålands kobbar och skär sprang hon barfota. Hon lärde mig allt om fisknät och hur man rensar den fulaste flundra. Bara det att jag alltid varit livrädd för fiskar. Man kan nog faktiskt kalla det en fobi. Hon rynkade på näsan åt min rädsla; tyckte att det var en skam för en åländska. Hon blickade ofta ut mot horisonten. Befallde mig att ta in dess skönhet. Den horisont som hon sett sedan den dag hon föddes. Där på udden, som hon döpte till Skvalparudden.

Och lika bra smälte hon in i sitt vardagsliv på Strandvägen. Lika tyst. Lika gåtfull och med samma raka rygg. Men så fort hon kom innanför dörren gick hon barfota. Som hon alltid gjorde på Åland om somrarna. Hon sa att det är den bästa terapin. Jag gör likadant. Det har jag alltid gjort.

Jag minns den där dagen; några dagar innan hon dog. Jag ringde henne till sjukhuset. Hon var så dålig. Om det låtsades hon inte om. Hon ansträngde sig in i det sista. Samma ljusa och unga röst som alltid svarat i telefonen. Det första telefonnummer jag lärde mig.
Någon dag senare satt jag vid hennes säng. Med de där ilsket ceriserosa skorna på mig som hon avskydde. Jag var brun. Uppvikta jeans och kläder direkt från stranden. Jag grät. Min sorg visste inga gränser. Hon blundande, rörde inte en min. De trodde inte att hon hörde något. De sa att vi kunde gå. Ja, de skulle ringa när det hände något.

Mamma och morfar gick ut. Jag stod kvar en stund vid henne. Ropade något till mamma ute i korridoren och då blinkade hon. Tittade på mig. Det såg ut som om hon ville säga något. Orden kom inte fram, men en arm rörde sig. Jag ropade ännu högre. Skrek att hon vaknar. De sa att jag inbillade mig. Jag tittade in i hennes ögon. Blicken var så intensiv. Det var som om orden inte behövdes. Hon blundade igen. Jag kände mig mer förvirrad än vanligt.

Och jag gick därifrån. Någon dag senare dog hon. De sa att hon aldrig vaknat. Jag vet att hon gjorde det. Varför stannade jag inte? Varför blev jag nästan rädd? Varför kom jag inte tillbaka nästa dag, innan det var för sent?

Hon var min trygghet. Jag borde ha besökt dem oftare de senaste åren. Fast jag ringde varje dag. Det första nummer jag lärde mig kan jag i sömnen. Jag ringer det fortfarande. Nu är det morfar som svarar.
Hon finns i mina tankar. Ofta.

Nya tag

2007-08-09T07:11:00.000+01:00

Nya tag börjar idag. Vardagen är här och nu ska jag iväg och träna, knappt vaken. Fem pass i veckan är planenerade; två styrka och tre kondition. Minst. Det hade jag som rutin för inte så värst länge sedan.

Helgen ska tillbringas på landet med vänner. Ganska många, till och med. Och det är väl inga hinder att spåra ur, eller hur? En simtur i poolen på morgonen eller kanske en och annan joggingrunda?

Det är bara att köra. Nu. Träningskläderna väntar på mig...

Loppis

2007-08-06T20:35:00.000+01:00

Det var loppis på landet igen. Som det är varje lördag. Varje år. Samma skrangliga skylt där det står skrivet "LOPPMARKNAD" med gråsvarta ojämna bokstäver. Varje år går jag dit och varje år ser jag i princip samma saker. Garaget är översvämmat av gamla grejer. Jag köper nästan aldrig något. Jo, en gång för många år sedan, då jag var gift med min första man och kände mig lite smått osäker på vad jag ville i livet; då köpte jag två ljusstakar. Fem spänn kostade de. Idag står det i ett förråd på landet. Insvepta i spindelnät. Jag såg dem häromdagen och lät dem stå kvar. Jag har faktiskt aldrig tyckt om dem.
För övrigt är jag en person som ständigt rensar. Vill inte ha en massa grejer, de stressar mig. Hindrar min frihet. Så känns det.
Och nu vet jag faktiskt lite mer vad jag vill i livet. Ljusstakarna får stå kvar i förrådet.

Kräftor

2007-08-03T14:11:00.000+01:00

Nu försvinner jag ett par dagar; ska på kräftskiva och lite annat skoj.

Ha en trevlig helg!

Om ett samtal

2007-08-02T19:01:00.000+01:00

Vi pratade länge i telefonen alldeles nyss. Om två av mina tre barn som är där på landet just nu. Om vädret. Om meningslösheten som kan kännas i livet ibland; vi vill ju leva för alltid. Om rynkor, om hur vackert hon faktiskt tycker att det är med ett åldrat ansikte. Jag höll med. Det är vackert, livets fåror. Vi pratade även om vad vi ska ta med oss ut till landet att grilla imorgon.

Då, mitt i samtalet slog det mig; vi är så nära, så himla nära. Och så lika till utseendet. Det har alltid alla sagt. Ändå är det som om vi tassar runt på tå. Ja, det är något som vi inte vågar närma oss av rädsla. För att förlora varandra? För en sanning vi inte vill höra? Fast egentligen kanske det, helt enkelt, är bäst att ha det som vi har det. Vi levde så tätt intill, tills den dag det kom en lillebror och flera nya människor som skulle bli en ny familj. Då var jag 12 år och valde på något sätt att lämna bubblan. Sedan den dagen är det han som står där, tätt, tätt intill. Jag gick ut i livet. Kanske lite sårad? Med högmod? Min stolthet, över jag vet inte vad, fick mig att lämna min plats till honom. En ny familj hade skapats. Nu har rollerna stabiliserats. Även om jag fortfarande söker några pusselbitar.

Det här kommer jag förmodligen inte att publicera på bloggen. Och om jag ändå gör det, blir det antagligen raderat senare ikväll. Av mig. Jag kan nämligen inte tänka riktigt klart just nu – har nog ätit alldeles för lite kolhydrater idag. Då funkar inte min hjärna.

Nu ringer klockan- lasagnen är klar.

94 år & blodsbandstrubbel

2007-07-31T20:25:00.000+01:00

– Kom in, sa hon och öppnade dörren till sitt gula gavelradhus med trädgård i perfekt skick. Rak i ryggen och med en ljusblå klänning. Hon visade oss genast säcken med ogräs som hon samlat ihop.

Hon fyller 94 år i höst och bor helt själv. Två våningar städar hon själv varje dag. Inte ett dammkorn syns. Hon sköter trädgården. Promenerar en timme för att handla. Varje dag. Pratar som hon gjort sedan den dag jag träffade henne för första gången. Jag minns att jag tyckte att hon vad väldigt gammal redan då. Då var jag 12 år. Nu är jag 34. Hon är min lillebrors farmor. Hon bakar de godaste havreflarnen, även om det var länge sedan jag smakade dem.

Igår hälsade vi på henne. Min ene son funderade en stund och frågade sedan om hon är morbrors farmor. Jag sa ja. Var är din farmor, frågade han mig. Jag berättade att hon dog innan jag föddes. Han undrade om hon inte kan vara min farmor också. Jag drack lite kaffe och visste inte riktigt vad jag skulle svara. Samma son frågade för en tid sedan om inte deras lillasysters farmor Claudia också kan vara deras farmor. Ibland är livet i en pusselfamilj inte alltför lätt. Jag har själv levt det och mina barn lever rakt i det just nu. Känslor åker hit och dit. Vart hör jag?
Fast i slutändan är vi väl ändå alla bara människor som möts i livet?

För övrigt önskar jag att jag blir lika pigg som min lillebrors farmor när jag blir gammal. Med undantaget att jag nog aldrig kommer att baka några spröda havreflarn.

Konserverad aubergin & en sorg

2007-07-31T19:13:00.001+01:00

Pratade nyss med L. Hon har fyndat så många som fem par skor idag och firade det hela med ett glas vin och en konservburk med aubergin. Hon berättade om kursen i magdans som börjar i höst och om hur det känns när barnen åkt iväg till deras pappa igen. Om ensamhet, men också om tid för sig själv. Jag pratade mig varm om min pilates. Om min längtan bort från småbarnsåren. Jag erkänner; min längtan till den som jag var, och faktiskt fortfarande är. L får mig alltid på gott humör.

Tvillingarna är så stora nu och det är en glädje. Dottern är förstås alldeles underbar, men ja – det var tufft att börja om igen. Och trots att jag egentligen kallar mig ateist, tackar jag Gud för att jag fick tre barn. Det trodde jag inte för snart tio år sedan, när de sa att min bebis inte hade en chans. Tio år? I slutet av augusti är det tio år sedan jag födde henne en av de varmaste sensommardagarna. Vad har jag gjort sedan dess? Sörjt. Och det gör jag väl fortfarande. Sorgen som ingen ser hindrar mig alltför mycket. Den är min hemlighet.

Och den är förbannat tung att bära emellanåt.

Update: Jag hann med ett pilatespass ikväll också.

Jodå, jag är här ibland

2007-07-30T07:01:00.000+01:00

Jag är här och där. I stan och på landet. Försöker hitta känslan av sommar. Fast nu börjar jag, ärligt talat, bli trött på att bo i en resväska. Italienska värmen börjar blekna bort i våra sinnen. Fast idag skiner faktiskt solen i Stockholm och vattnet glittrar. E jobbar, jag är hemma själv med alla tre ungar och det kan, oftast faktiskt, vara nästa precis vad jag klarar av. Jag är inte så bra på sånt.

Dricker min andra kopp kaffe. Ser uteserveringarna på gatan utanför och känner mig genast lite piggare. Vardagsliv är inte att förakta, men än är inte semestern slut. Och fönstren är förfärligt smutsiga av regnet som tydligen öste ner allt medan vi kände solen bränna vareviga dag i Italien.

Ikväll gäller pilatesträning.

Hemma, det är väl där hjärtat är?

2007-07-23T19:55:00.000+01:00

Vad är det här? Jag trodde att sommaren skulle blomma för fullt just nu. Men icke. Ute öser regnet ner och kvällarna är lika kalla som de där höstkvällarna som man tvingar sig att sitta ute i. Under filtar, huttrande och med ett stelt leende – för inte vill vi släppa den ljuva sommaren än?

Jag är van vid 30 graders värme. Strålande sol. Hetta. Brunbrända gräsmattor. Stekhet sand som bränner under fötterna. Svalkande salt hav. Den ljuvligaste pasta. Det möraste köttet. De allra godaste grönsakerna och frukterna som har mognat där de ska. De snyggaste skorna... Ja, jag vet. Jag älskar Italien och jag är medveten om att jag kan låta en aning tjatig. Men, jag längtar tillbaka. Mer och mer för varje år. Nu har jag inte längre hela livet framför mig. Nu lever jag mitt i det. Beslut måste tas och kan inte skjutas fram.

Om några veckor ska jag till en annan plats som betyder otroligt mycket för mig. Till Ålands klippor. Där mina djupaste rötter finns. De struntar i att jag är född i Stockholm. De håller mig fast lika hårt som tången fastnar i fisknäten. Dock nöjer jag mig med att gå ut på den där röda stenen som jag gjort sedan jag var liten. Barfota. Den är så len. Stenen en bit ut i vattnet. Framför ser man bara havet och horisonten. Det är den vackraste av platser. Och jag njuter av att komma dit varje år. Till de marker som mina förfäder gått på i århundraden. Till huset där jag tillbringat varenda sommarlov som barn. Till minnen som har format mig till den jag är.

Och lägenheten i Stockholm. Jag stortrivs. Tre platser där mitt hjärta finns. Fast sanningen är den att jag vill ha mer av Italien. Nästa år stannar vi längre. Kanske hela sommaren? Fast några sommardagar sparar jag till meditation på de åländska klipporna, min själ behöver det.

En märklig beställning

2007-07-20T22:33:00.000+01:00

För några kvällar sedan fick de en märklig beställning på baren på det lilla torget i den lilla staden Numana i Italien. Baren med neonskyltar. Ja, ni känner absolut igen den om ni skulle råka ha vägarna förbi. Det är den enda baren på det lilla torget och den ligger mittemot glassbaren Morelli. Det sägs förresten att Italiens allra godast glass kommer just därifrån. Den var förödande god, min favorit blev snabbt citron och blodgrapefrukt.

Den där beställningen då... Jo, väldigt sent på kvällen kom en man med tre barn och en fru med många shoppingkassar in. Han beställde en Gin & Tonic, en chokladkanin med bjällra kring halsen, en påse med rosa karameller som hade kletat ihop sig med varandra i värmen och frun - hon beställde en mineralvatten. Med bubbel. Hon ångrade sig snabbt, när de satt där ute i den ljumma natten och syrsorna ropade. Hon smakade makens Gin & Tonic. Den var god. Hon smakade ett kaninöra. Sög på en klibbig rosa karamell och tittade ut i den levande natten. Och kände sig så hemma som hon bara gör just där. Bland Italiens kullar.

När hon kom hem till lägenheten lite senare den där natten, provade hon alla skor hon köpt. De andra sov.
En ödla sprang förbi på balkongen.

Så var den italienska sommaren slut

2007-07-20T09:27:00.000+01:00

Tillbaka i Stockholm. Längtar som vanligt tillbaka till Italien.
Återkommer strax!

Fotbollsspel & de allra snyggaste skorna

2007-06-26T17:25:00.001+01:00

Nu blir det ett lite mer sporadiskt bloggande några veckor framöver. Jag planerar nämligen att njuta av det ljuva livet i Italien; solvarma stenar, sand, fotbollsspel vid stranden, god mat, gott vin, släktträffar, grottor, de allra snyggaste skorna, shopping, citroner och allt det där andra.
Och säkert alldeles för varma nätter.
Ci vediamo!

Till er

2007-06-21T20:29:00.000+01:00

Det här brevet är till er. Till er som jag kanske borde ägna all min tid åt. Någon dag, långt in i framtiden, kanske ni läser mina förvirrade rader. Då vill jag att ni ska veta att jag ser er glädje varje gång jag stannar upp. Jag känner er lycka då jag för någon minut ägnar just dig min fulla uppmärksamhet. Mitt hjärta värms. Och ändå driver min rastlöshet mig bort. Vidare. Jag virvlar förbi, med blicken i fjärran, tankar någon helt annanstans. Också. Tro mig, jag ser er besvikelse när jag lika snabbt drar iväg. Fast ni ska veta att en del av mig är alltid hos er. Alltid. Även om det inte alltid märks. Varje kväll när jag ska somna, kommer känslan. Den där av dåligt samvete. Av att inte räcka till. Mina två förstfödda – ni var ju två! Hur gör man då? Men kanske allra mest av rädsla. En oerhörd skräck av att förlora de man älskar. För det har jag gjort. Det som fick mig längst ner på botten var när de sa att hon, min lilla flicka, inte hade en chans. När de sa att det var bättre att avbryta hennes liv. Och jag; ja, jag bara gjorde som de sa. Jag kramar om täcket och önskar att ni visste hur mycket jag älskar er! Så kommer då morgonen; med ny kraft och en miljon förhoppningar. Tvivlet är borta. Livet ska levas här och nu. Min kärlek till livet är stark och till er lika stark. Nu är det min tur, att få göra det jag alltid velat. Ni kommer alltid att finnas med mig. Då kan jag visa er min sanna glädje och mitt riktiga jag.
P och C – vi har gått igenom så mycket tillsammans som har bundit oss samman. Ni föddes med största dramatik en dag i slutet av mars. Då snö och solsken blandades om vartannat. Ni var starka. Det var så nära att jag förlorade även er. Er envishet kommer från mig, likaså skrattgroparna. Ni är mitt allt. Vad vi har kämpat tillsammans! Och ni kommer ihåg den där dagen när E kom in i vårt liv. Vi pratar om det ibland. Minns när det bara var vi tre. Vi kommer alltid fram till att det är bra mycket bättre nu.
Och du, lilla A – även du med mina skrattgropar. En kaxig krabat som föddes rakt in en familjs trygghet. Orädd, ovetandes om livets orättvisa. Men du, långt där inne i din blick, skymtar jag något välbekant. Något som kommer från de åländska klipporna.
De där skrattgroparna förresten, de lär visst komma från min farmor.
Kom ihåg att jag älskar er. För alltid. Och min önskan är att ni ska följa era egna vägar i livet. Gör er fria från mig. Jag finns alltid här iallafall.

Bland rödvita dukar

2007-06-19T19:54:00.000+01:00

På en liten restaurang med rödvitrutiga dukar hemma i Gamla stan, fick jag en gång när jag var kanske en sisådär fem, sex år, en Big-Packlåda av mammas vän Douglas. Lådan var gul, jag minns det såväl. Jag öppnade och tittade. Full av förväntan. Där i den gula glasslådan, låg två små vattensköldpaddor. Jag tittade på dem och log. Ljusen på bordet lyste sådär varmt.
Min lycka var stor, men störst var den nog den gången pappa stod där i vardagsrummet med den gråa kattungen John Silver innanför jeansjackan.

Vi var ofta ute och åt när jag var liten. Än idag är det bland det mysigaste jag vet. Allra helst där borden har rödvitrutiga dukar och levande ljus är såklart ett måste. Det har jag alltid hemma på bordet. Så fort augusti kommit, tänder jag ljusen. Det sitter i sedan barnsben. Igår plockade jag undan ljusstakarna. Sommaren är här. Och Italiens dofter börjar redan nå mig.

Känsla av sötdoftande kvällar och solmogna frukter.
Bland annat.

Kärlekstunnel

2007-06-16T06:56:00.000+01:00

Jag skulle kunna berätta om mina äldsta söners allra första skolavslutning igår. De stod och sjöng längst fram. Fast jag tror minsann inte att de sjöng på riktigt, de mimade nog bara. Sådär som jag alltid har gjort. Faktum är att jag mimade senast igår. Alla föräldrar skulle sjunga Den blomstertid nu kommer, eller nåt i den stilen. Jag kan inte sjunga. Och jag kan inte ens texten.
Dessutom gillar jag inte att bli tillsagd att jag ska sjunga. Det är liksom inte min grej. Jag målar hellre. En parentes.

Jag skulle också kunna berätta om att det var en härlig stund, deras första avslutning. Att bandet som spelade var så bra att en liten tår nästan rann nerför min kind. De är ju så små och redan så duktiga!

Vi gick därifrån. Genom gassande solsken och blommande dofter. Spralliga barn och leenden överallt. Möte med ena systern. Ut och äta. De åt pannkakor och jag en stor sallad; ingen fejk, utan med riktiga råvaror och den nästan flödade över av räkor.

Båt. Vatten. Gröna Lund och möte med nästa syster och son. De åkte allt som man får åka när man är sju år ung. Jag vågade inte ens titta. Jo, kärlekstunneln åkte jag, förstås. Den är gudomlig!

Och så skulle jag även kunna berätta att vi, när dagen började lida mot kväll, fortfarande promenerade i hettande sol. Upp mot Hasselbacken. Vid ett litet rangligt bord drack vi ett glas rosévin och barnen lekte.
Sen båt. Vatten. Hem.
En första skolavslutning var över.

Ojdå!

2007-06-15T06:08:00.000+01:00

Satte kaffet i halsen igår när jag upptäckte mig själv här.
Förresten, ser ni sköldpaddan Doris i min hand? Den lilla limegröna.

Det var stort

2007-06-13T21:19:00.000+01:00

Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det. Mer än att det var fantastiskt roligt att träffa min syster. Och alla andra. Hennes syster minns jag så väl. Då var hon 8 år, nu är hon mamma.
Att spendera en hel dag och en halv kväll tillsammans med pappa var inte fy skam det heller. Jag minns inte ens när det hände senast. Däremot känns det som om det alltid varit så. Han är ändå så nära.
Pusselbitar faller på plats.
Frågor från ens förflutna får sakta, sakta några svar.
Och det var stort att dricka champagne tillsammans med min syster. Verkligt stort.

Genom porten

2007-06-08T06:11:00.000+01:00

Idag är det dags. Om några timmar ska jag möta min pappa på Stadsgården för att tillsammans hitta till min systers skola. Det är lite spännande med studenten iallafall. Jag minns min egen, en lika solig dag som idag. Fast 1992. I den stunden som jag sprang ut genom Södra Latins portar – visste min lycka och min nyvunna frihet inga gränser.
Snart dags att välja klänning och försöka sminka över spåren efter en sömnlös natt. Barn med vattkoppor är inte bra för skönhetssömnen.
Hon önskade sig ett tält. Jag köpte ett armband.
Attans, nu börjar det kännas lite nervöst iallafall – jag ska faktiskt träffa min syster för första gången!

Kloka ord på vägen

2007-06-05T20:05:00.000+01:00

För inte så länge sedan drack jag ett glas vin tillsammans med en person som sa att jag måste släppa de där tvivlen. Och tro på mig själv. Där vaknade jag till litegrann. Det känns. Det märks.
Och på tal om något helt annat – jag har just precis upptäckt sushi. Det är ju förtvivlande gott.

Minne från Via Fabretti

2007-06-05T19:20:00.000+01:00

Pang. Den tunga gröna porten slog igen. Med en obarmhärtig smäll. På andra sidan kramade värmen om mig. De välbekanta ljuden från baren bredvid. Bar Gaetano. Lyckan bubblade inuti, den snurrade runt i hela mig. Stjärnklar himmel. Söta dofter. Så kom de då, våra vänner. Skrattande och med en enorm tillförsikt till livet promenerade vi sakta uppför den branta backen till centrum. Den gamla gotiska staden liksom vakade över oss. Gammal och klok.
Långt senare öppnade vi porten på Via Fabretti och steg in i den kyliga trappuppgången.

Dagen efter

2007-05-31T20:31:00.000+01:00

Igår var det avslutning på Poppius. Diplom, rosor och champagne. Därefter några trevliga timmar på Riche. Och antagligen några glas vin för mycket.

Gul sparkdräkt & min italienska dröm

2007-05-25T20:54:00.000+01:00

Om lite drygt två veckor ska jag gå på en studentmottagning. Och inte vilken som helst! Min systers. Senaste gången vi sågs, höll jag henne i min famn. Hon var väl tre veckor gammal och hade en gul sparkdräkt. Jag hade syrenlila capribyxor och linne från Benetton. Jag drömde om att flytta till Italien. Hennes mamma sa att hon önskade att varje ung tjej fick uppleva den italienska uppvaktningen. Några månader senare åkte jag till Perugia. Det blev ett av mina bästa år. Sedan dess har jag inte sett den lilla i gul sparkdräkt.

Och nu är det alltså dags för oss att ses igen. Hon tar studenten och jag har levt min italienska dröm.

Vad köper man i studentpresent? Hon är en cool tjej.

Världen som var min

2007-05-25T20:43:00.000+01:00

Ja, jag vet. Den här bloggen är sorgligt ouppdaterad. Nästan all min tid går åt till att jobba nu. Jag stortrivs. Mitt i lyckan över att åter få jobba och slippa torka mangopuré och annat, slog det mig att jag inte är 25 år längre. Och det slog till ordentligt. I oktober fyller jag 35. Tiden rinner ifrån mig, likaså livet.

Jag ville så mycket. Hade så stora drömmar. Mitt självförtroende var enormt och världen var mitt hem. Tills den soliga eftermiddag en läkare tittade mig i ögonen och sa att mitt barn inte hade en chans. Sedan den dagen lever jag med en ständig rädsla att förlora de jag älskar. Såsom jag har gjort.

I oktober fyller jag alltså 35 år. Tills dess måste jag inse att mitt liv förhoppningsvis inte är slut. Jag måste våga vara lycklig. Det är som om jag liksom inte tror att jag förtjänar den där lyckan som jag faktiskt har just nu. Jag måste få tillbaka min tro på livet.
Det är en ständig kamp.

Det är över

2007-05-16T21:07:00.000+01:00

Igår kväll, klockan 23.00 satte vi punkt. Det är över. Det var intensivt och krävande så länge det varade. Vi tänkte, försökte, misslyckades, lyckades, skrattade, kände ångesten över att inte hinna med – men det gjorde vi. Om än i sista stund. Klockan 23.00 igår sparades vårt uppslag och tidningen är nu färdig.

Några minuter senare satte jag mig i en taxi och åkte hem. Om två veckor har vi avslutningsfest med mingel och bubbel.

Nu ska jag jobba.

Sminka över

2007-05-13T11:54:00.000+01:00

Vad är det som har hänt nu då? Min alltid så vit-gula vinterhud, utan någon som helst antydning till rött, har helt plötsligt blommat upp med knallröda kinder. Ja, jag har solat massor i mina år. Utan solskyddsfaktor; jag brände mig ju aldrig. Blev bara brun. Och ja, jag vet att man inte ska göra det. Men jag gjorde det iallafall.

De senaste dagarna har jag googlat, läst läkarböcker och är nu fullkomligt övertygad om att jag har det mesta. Min ena syster röstar på rosacea. Mina tvillingars far, säger som han brukar när det gäller mig- det är bara stress. Och min man- vi kan väl säga som så att det är ett under att han står ut med mitt hyponkodriska sinne. Fast kinderna är faktiskt rödsprängda. Inte kan det väl bero på stress?

Nu ska jag sminka över eländet och gå ut.

Jag gick ut för alltid

2007-05-11T17:56:00.000+01:00

Några sidor kvar av Isobels "Jag går bara ut en stund". Hon berättar en historia skrämmande lik min egen. En av de vackraste nätterna i augusti för snart tio år sedan föddes min dotter i en plåthink. Alldeles för tidigt. Jag dödade henne, precis som Isobel gjorde. För att läkarna sa att hon ändå inte hade någon chans.

Jag flydde också till andra människor i min förtvivlan och vilja att döva smärtan. Det var bara det att jag inte bara gick ut en liten stund. Jag gick ut för alltid ur det äktenskapet. Lämnade honom där vid köksbordet i dalastil, ( bordet som jag alltid avskytt), ensam i sin egen förvåning och sorg. Efter barnet i plåthinken, missfall och en miljard brustna hopp.

Det dåliga samvetet förföljer mig. Äter upp mig och hänger likt en vemodig skugga över min nya familj och nyfunna lycka. Jag skäms över hur jag behandlade den människa som var mitt liv. Mitt försvar är att jag tappade fotfästet helt. Min sorg över min dotter och mina krossade drömmar blandades i den där iskalla plåthinken. En varm och fuktig stjärnklar natt som höll på att övergå till morgon. I augusti. Då föddes hon. Och en del av mig dog. För alltid.

Ändå är han fortfarande min vän. Han måste ha förstått. Någonstans i den djupaste smärta. Han är godare än vad jag är. Det måste han bara vara.

Isobels bok

2007-05-04T21:16:00.000+01:00

Beställde precis Isobels bok. Eftersom jag varit med om samma sak, att behöva ta beslutet att döda och föda fram sitt eget barn, känns den helt enkelt oerhört angelägen.
Minnen svämmar över och jag kopierar in ett inlägg från min gamla blogg:

Jag kommer aldrig att glömma den där eftermiddagen. Solen sken och det var sommar. Genom köksfönstret såg jag det stora, gröna och frodiga trädet. Solstrålarna lyste genom bladen och rakt in i vårt kök. Det var ett underbart ljus.

Jag satt på köksgolvet. Jag hade på mig en knallblå kort klänning. Jag var brun. Jag var gravid. Jag kommer aldrig att glömma mönstret på köksmattan som min blick etsade sig fast i. Jag pratade med min mormor i telefonen. Jag hade precis berättat för henne att barnet som sparkade i magen inte var livsdugligt. Det skulle inte få leva. Om drygt en vecka skulle kroppen tvingas till en förlossning. Jag hade redan tagit den första tabletten som skulle förbereda för det.

Jag kommer aldrig att glömma tryggheten i hennes röst den där soliga eftermiddagen. Ute pågick livet som föut. Mitt liv skulle förändras för all framtid. Jag slängde alla nummer av Vi föräldrar som jag hade köpt. Mitt barn fick inte leva.

Min mormor sa;

-Jaaa du, barn är ett bekymmer hela tiden! Man kan aldrig sluta oroa sig för dem!

Så är det nog. Man kan aldrig sluta oroa sig. Jag tittar på mina tvillingar och tänker tankar som tänk om den ene blir lycklig och inte den andre! Tänk om… Det gör så ont. Bara tanken av att ens barn kanske får ett jobbigt och olyckligt liv. Det gör så jäkla ont, att jag ibland faktiskt undrar varför jag skaffade barn!
Hemskt va? Hur kan man tänka så? Det är bara tvillingarna jag tänker på i sådana banor än så länge. Kanske för att de är två och föddes på samma gång och liksom så väldigt tajta. Lillasyrran tänker jag inte alls på det sättet. Hon är så liten än. En bebis.

Men, så tänker jag- jag gav dem ju livet iallafall! Livet är jobbigt ibland. Så är det bara. Och ibland är det bara alldeles, alldeles underbart.
Jag är säker på att man måste släppa barnen fria en dag. Fria att leva sina egna liv, såsom de vill själva. Då ska de förhoppningvis ha fått en hel massa grundtrygghet och allt sånt hemifrån. Så att de kan blomstra på sitt eget vis. Alla tre.

Hur sjutton ska jag klara av det? Jag inser nu vad jag gett mig in på…

Nervositet & japansk lycka

2007-05-04T20:13:00.000+01:00

Idag drog det igång. Jobbprojektet. Och vi fann faktiskt varandra direkt, tror jag. Där stod jag i trappan, letade bland alla namnen på porttelefonen, med mobilen tätt intill örat, strandväskan i skrikande färger på armen, sommarskor och ilsket rosa nagellack på tånaglarna. Och med stora solgalsögon som täckte alltför mycket av mitt ansikte.

Så kom hon. Jag har ju aldrig träffat henne förut, men kände igen henne från en bild jag sett. Jag sa hej till personen i mobilen. Ja, det var förresten en av mina systrar, som satt hemma, mammaledig och som längtade tillbaka till arbetslivet. Trasslade in mig i alla plingande japanska små mobilsmycken jag har hängandes i mobilen. De ska tydligen föra med sig lycka i livet. Det säger min lillebror; de är en present från honom. Jag vågar inte ta bort dem nu, även om de plingar och trasslar in sig i allt. Och får mig att känna mig extremt barnslig.

Där på trappan, med strandväskan, mobiltrasslet och de stora solgalsögonen tog vi i hand. Nervositeten försvann i det ögonblicket jag trasslade ut mina japanska små lyckogrejer. Vi pratade jobb, tidsplan, mer jobb och om en hel del annat. Som om vi redan kände varandra.

Jag tror att det här kommer att bli oerhört spännande, roligt, lärorikt och stressigt.

- Nu kör vi, sa hon.

Nu sätter det fart. Imorgon börjar allvaret. Men nu ska jag dricka ett glas rött vin och njuta av att mörket inte lagt sig riktigt över Stockholm än.

Allt medan jag torkar upp något

2007-05-01T20:23:00.000+01:00

Hela dagen har varit vemodig. Syns på inlägget nedanför. Jag vill så mycket. Och känner ibland att jag sitter fast. Ibland när jag ligger där på golvet med wettexen i handen och torkar upp något som någon spillt eller så, då tänker jag att:

- Shit, nu har jag missat en chans. Till.

Måste skärpa mig. Överdrift har alltid legat i min personlighet. Eller är det helt enkelt så att jag insett att åren rinner på; jag är visst inte 25 längre. Vill inte känna att tiden går fortare än vad jag räknat med. Jag vill ju leva för alltid.

Knastrande grus & en märklig känsla

2007-05-01T14:06:00.000+01:00

Gruset knastrade under fötterna där vi gick över den okända gården. De liksom skuttade fram av glädje, medan jag mest såg mig förvirrat omkring. I handen bar jag min strandbag i skrikande färger inklusive paljetter. Ja, jag bara älskar den. I andra handen en röd påse från BR, i påsen låg två paket inslagna i BR´s egna, alldeles förskräckliga omslagspapper. Tiden fanns inte att slå in dem i något snyggare. Eller var det kanske orken som inte räckte till?

Slår koden och går in. Möts av två leende föräldrar och ett förväntansfullt barn. Vi ler allihopa. Vi pratar artigt om väder och vind och så. Jag säger:

- Hejdå, jag hämtar vid fyra.

Går därifrån med en märklig känsla i magen. Ibland klickar det inte mellan människor. Ibland känner jag mig som en fejkmamma. Jag är inte den där präktiga mamman. Inte alls. Jag är ego. Jag sitter mycket hellre på en uteservering och blickar ut över folkvimlet än bakar bullar. Jag drömmer om att förverkliga mig själv. Om att äntligen få lite tid för bara mig, för att få utvecklas på det jag är bra på. Få gå framåt i livet. För visst är det väl så att det ena inte behöver utesluta det andra? Nu säger jag det igen, det där som jag känner att jag måste säga för att inte bli missförstådd: Jag älskar mina barn över allt annat.
Men jag älskar mig själv nästan lika mycket. Och min man.
För övrigt bakar jag aldrig.

Lyxluncher på stan

2007-04-30T17:17:00.000+01:00

Jag har haft några otroligt härliga dagar. Rena lyxdagar med luncher på stan, middagar ute, shopping och bara långa promenader genom Stockholm. Snart drar allvaret igång igen, men jag behövde verkligen de här dagarna. Bara ett barn hemma, de två stora är på landet med mormor och morfar. De har så kul där, att de inte ens vill prata med mig i telefon. Och jag, ja jag sitter och glassar på uteserveringar och saknar dem faktiskt lite där bakom solglasögonen. Samtidigt som jag ärligt erkänner att det är som semester med bara ett barn av tre hemma.

Det är visst valborg idag. Något jag aldrig firar sådär förskräckligt mycket. Ikväll kommer några vänner över på middag. Vad det blir? Jo, hemlagad Canelloni med massor utav mozzarella. Över den hälls olivolja pepprad med chili. Och nej, det är som vanligt inte jag som står för maten. Dukningen däremot, den är jag en hejare på.

Trevlig Valborg!

Nä, alltså, vi stannar nog!

2007-04-27T05:55:00.000+01:00

Nä, alltså det blir nog att vi stannar här iallafall. Det är ju bara ett år sedan vi flyttade till den del av Stockholm som vi verkligen vill bo i. Barnen stortrivs i skolan och på dagis. Jag tittar ut mot gatans myllrande folkliv och känner att vi inte kan lämna storstadens pulserande dallrighet. Inte nu iallafall.
Fast någongång kanske det blir Ålands klippor iallafall. Eller Italiens doft av avgaser på varm asfalt. Bara inte just nu. Och med ens börjar det krypa i kroppen av rastlöshet.

Nya drömmar

2007-04-20T20:07:00.000+01:00

Så såg jag den där annonsen. Som kan betyda en helt ny framtid för oss. Vågar vi? Vill vi? Och framförallt- är det möjligt?

Vi trivs ju så bra nu. Men ändå, det är så lockande. I hela mitt liv har jag älskat mina åländska klippor. Att bo där, har aldrig funnits i mina tankar. Så såg jag då den där annonsen i tidningen igår. Det är så mycket som ska klaffa om det ens ska bli att vi allvarligt funderar på det. Jag kan inte släppa tanken. Vi måste iallafall se på möjligheterna. Om det finns några. Det är ju där mina rötter finns.

En pirrande känsla. Som faktiskt känns helt rätt. Och ändå- hur ska jag kunna lämna den plats där vi bor nu? Där vi trivs så bra. Då tänker jag på min barndomsvän Lotta, hon lämnade sitt Stockholm för Zanzibar. Hon säger att det är det bästa hon gjort! Livet är fullt av möjligheter. Och rädslor.

Livet blev för mycket

2007-04-19T08:43:00.000+01:00

Jag rasade ihop, bokstavligt talat. Efter EKG och andra undersökningar kom det fram att det troligen är stress. Och det misstänkte jag med en gång. Fick betablockerare för att ta om hjärtklappningen blir för jobbig. Känns inte så kul.

Men så är det; jag har levt med konstant inre stress sedan den där dagen de sa att mitt barn inte hade en chans. Varningsklockorna har ringt, men jag har ignorerat dem. I hopp att att skapa en trygghet där inget ont kan nå mig. Det är bara det att det går inte. Jag vet alltför väl att man kan förlora allt på en sekund. Jag måste acceptera det nu.

Nu ska jag börja skriva en artikel om qigong. Och det kommer nog in lägligt i mitt liv. För övrigt beställde jag en dvd med Tai-Chi igår. Något måste förändras. Nu.

I oansenlig tub

2007-04-15T18:21:00.000+01:00

Som jag har letat efter den! Som jag har spenderat pengar i mitt letande. Som jag har provat det mesta. Jag pratar om ansiktskräm. Ett ord som låter hellarvigt i mina öron. Varför vet jag inte- kanske för att jag tills för några år sedan inte behövde någon. På sin höjd tog jag lite Atrix handcreme samtidigt som jag smörjde in händerna. Men detta var på sin höjd, alltså. Och mer; jag tvättade mig alltid med vanlig tvål i ansiktet. Hård tvål. Oliv allra helst. Det ska jag för övrigt börja med igen, min hy förändrades radikalt i samma stund som jag började med en massa konstiga rengöringskrämer och mousser och grejer.

Åter till ansiktskrämen. I några år har jag provat det mesta, utan att bli det minsta nöjd. Men igår fann jag den som jag letat så länge efter- i en oansenlig liten vit metalltub på Hälsokosten stod den. Dammig var den också. Dr Hauschka. Jag kan glatt erkänna att jag var misstänksam till en början. Det slutade iallafall med att jag gick hem med den där oansenliga lilla tuben för 180 spänn i en prasslig vit påse. Och vaknade med den lenaste huden.

Helt klart överlägsen Elisabeth Ardens Eight Hour Cream, som jag envisas med att alltid köpa på flyget från Milano. Fast den köper jag nog mest i ett försök att finna någon slags glamfaktor.

Champagne utanför deras fönster

2007-04-13T19:29:00.000+01:00

Vi har känt varandra sedan vi var 6 år gamla. Följt varandra genom livet, även om vi stundtals valt helt olika vägar. Hon är en av mina allra bästa vänner; just för att vi känner varandra sedan början liksom.

För en stund sedan ringde hon. Med besvikelse i rösten sa hon:

- De står här ute allihop och dricker champagne! Jag står här och skalar potatis och utanför vårt fönster står de! Alla!

Jag fattade först ingenting. Sedan förklarade hon att alla deras grannar hade grillfest och drack Champagne. I princip utanför deras köksfönster. Allt medan hon stod och skalade den där potatisen.

Utanför lekte barnen tillsammans. Samma barn som deras dotter leker med varenda lediga stund. Dottern stod och tittade ut genom fönstret, medan mamman skalade potatis. Hon undrade varför hon inte fick vara med? De leker ju alltid annars. De vuxna drack Champagne och bar fram grejer till grillningen. Barnen lekte. Och en familj fick inte vara med.

Jag fattar ingenting. Hur kan man göra så? De bor ju fyra familjer som i ett egen liten vrå. Barnen leker alltid tillsammans. Min väninna har deras barn hemma hos sig varje dag. Och så får de inte vara med. De står och dricker Champagne och skrattar utanför deras fönster.

Jag blir helt matt. Vuxna människor! Jag som sa till mina killar att de får bjuda alla i klassen eller bara killarna. De fick inte välja ut några. För jag klarar inte ens av tanken på den där stackaren som inte får vara med, inte är bjuden, som är utelsuten ur gemenskapen. Utesluten ur gruppen. Mina ögon tåras av bara tanken.

Fredag den 13:e- fulblogg

2007-04-13T09:31:00.000+01:00

Tränat styrka och Core. Nu är det dags att skriva en textanalys. Fast egentligen skulle jag vilja sitta på en uteservering och njuta av en god lunch, folkvimlet och solen. Det får bli en annan dag.
Ciao!

Fick ett råd igår

2007-04-12T20:46:00.000+01:00

För övrigt måste jag tydligen anmäla mig till en kurs i Photoshop också. Allt enligt gårdagens föreläsare. Var finns de bästa (och billigaste) kurserna? Kanske ska tillägga att jag är helt lost i programmet.

Ett och annat ägg

2007-04-10T18:05:00.000+01:00

Påskdagar på landet. Ungar som sprang ute i det svinkalla. Jag som envisades att traska över gräsmattan i knallgula flip-flop med en, om möjligt, ännu gulare blomma mellan tårna. Ja, barfota såklart. Jag vande mig på de kalla åländska klipporna som barn. Min man, med sitt italienska blod; påpälsad med allt möjligt, inklusive tjock mössa. Mina syskon, mina föräldrar, mina syskonbarn. Maten var nog god, även om jag inte tycker om påskmaten. Varför är den densamma jul, påsk och midsommar? Gott vin. Inget påskägg till mig, men desto fler till barnen. Och framförallt- många skratt.
Där ute. I det kalla.
Där vi sög åt oss de solstrålar som fanns. Utsvultna på dess värme.

Han dansar in Stockholm

2007-04-03T15:52:00.000+01:00

Dansmuséet i Stockholm presenterar nu den världsberömda Art Nouveaukonstnären Alphonse Mucha. I en röd, dunkel värld lyser hans alster med virvlande former upp.

De blodröda väggarna är som sammet och sveper in en i dess egen värld. De andas mystik. Muchas verk ramas in av det röda. Det är alldeles folktomt. Bara några få steg hörs slå mot det mörka stengolvet. Men bara för en kort stund, snart blir den lilla lokalen full av besökare. Många unga. Ett ungt par med en marinblå barnvagn från 70-talet går förbi. Besökarna tittar, begrundar och tyst småprat hörs lite överallt.

- Det är ovanligt många unga som kommer till den här utställningen, betydligt fler än vad vi brukar ha och det är många som kommer hit som inte brukar gå på muséer så ofta. Det är jätteroligt att utställningen fått en så positiv respons, säger Sofie, som arbetar i receptionen på Dansmuséet.

Tjeckiskfödda Mucha gjorde succé i Paris på 1890-talet och bidrog till att göra Art Nouveau till sin tids ansikte. Innan hade han hankat sig fram som en illa betald illustratör i såväl Prag som Paris. Mötet med den kända franska teaterdivan Sarah Bernardt kom att bli hans lycka. En affisch för henne blev hans genombrott och fick Paris att älska honom. För 30-40 år sedan blev Mucha högaktuell igen, i samband med flower-powertiden och den psykedeliska konsten. Och det är framför LP-fodralen, alldeles vid utgången, inspirerade av Mucha, som många av utställningens unga besökare uppehåller sig allra längst.

- Mucha är så himla bra! Han är cool. Jag gick hit eftersom jag verkligen gillar hans affischer. Men utställningen är ju alldeles för liten! Herregud, det finns så mycket bra som han har gjort! Han är så gränsöverskridande, det virvlar ju om hela honom, säger Peter som är en av de yngre besökarna.

Drygt 160 av hans verk visas på Dansmuséet, som är ett museum för dans, teater och bildkonst. Utställningen har producerats av The Mucha Foundation i samarbete med Amos Andersons konstmuseum i Helsingfors. De vackra affischerna som är så typiska för honom, snirkliga och fulla med ornament till bristningsgränsen. Det rinner över av detaljer. Här finner vi ofta vackra kvinnor med hår som sveper över hela affischen. Han ville att alla skulle få ta del av det vackra och gjorde även mycket bruks- och nyttoföremål. Några smycken som var en gåva till hans fru går att beskåda i en monter. Här visas också hans mindre kända akvareller, skisser och porträtt. Akvarellerna är dunklare och mer ångestladdade. De verkar förvåna många av dagens besökare.

- Jag trodde inte att han även målade på det sättet! Det är så olikt honom. Men vilket geni han var, så mångsidig, utbrister Lena, som är på Dansmuséet för första gången.

Hon har lockats hit av en vän och är positivt överraskad av utställningen. Det är inte så ofta som hon går på muséer, men Mucha lockade. Hon har alltid tyckt om hans affischer och ville se mer.

- Det är så otroligt modernt. Man kan inte tro att de gjordes för så länge sedan, säger Lena.

De ofta stora affischerna dominerar. Många är väldigt vackra. Och en del är vackra i det fullkomligt brutalt råa; en vacker kvinna står leende med snirklande ornament runtomkring sig och hela bilden utstrålar harmoni tills man ser den blodiga kniven i hennes hand. Och offret som ligger livlöst vid hennes fötter.

Det är lätt att drömma sig bort bland Muchas affischer, akvareller och fotografier. Bland de svartvita fotografierna fascinerar ett foto av Paul Gauguin som avslappnad sitter utan byxor och med sladdrig skjorta och spelar piano. Där finns även ett foto av en man insvept i ett nät och han sitter i en stil som liknar en tvättäkta Spindelmannen-posé. Det känns på ett sätt väldigt modernt. I fotografierna verkar en slags minimalism råda, inte alls som i de svulstiga affischerna.

Röster hörs överallt i lokalen. Några tjeckiska. Några engelska och tyska. Men allra flest svenska röster. De ler. Tittar. Går tillbaka och tittar ännu mer. Står nära för att inte missa några detaljer. För i Muchas affischer finner man något nytt varje gång man betraktar dem. De är som staden Rom, man måste se dem flera gånger innan man ens har börjat nå kärnan.

Ett tips är att äta lunch på Medelhavsmuséets Bagdad Café efteråt. Det ligger alldeles bredvid. Och när man ändå är där- varför inte ta en sväng bland mumierna också? Därefter kan man alltid gå tillbaka till Dansmuséet och titta på den 28-minuters långa filmen om Mucha och hans konst. Entrébiljetten gäller hela dagen.

Feature & hyllplan

2007-04-03T15:35:00.000+01:00

Några dagars ledighet hägrar och det känns bra. Fast jag har en hel del research att göra till vår tidning innan skärtorsdagen iallafall. Tidningen ska tydligen handla om Skeppsholmen och min grupp ska skriva feature. Om någon har några tips så hojta!

Kaos här hemma just nu. Vi håller på att bygga om klädkammaren. Ut med alla garderober och in med hyllor och smarta lösningar. Hoppas vi. Och så blir det mer plats för mina träningsgrejer; crosstrainern, pilatesmattan, bollen och hantlarna. Det blir perfekt! L och N är här och hjälper oss, och sen blir det middag tillsammans. Vi hämtar libanesiskt och dricker italienskt vin till.

Tvillingarna är på landet med mormor och morfar, bara ett barn kvar här hemma. Imorgon hoppas jag hinna träna. Och igår flyttade M in i porten bredvid! Så kul! Stort välkommen hit, M! Se, det blev en riktigt dagboksblogg idag. Mer än så har jag inte att komma med just nu- här ska bäras hyllplan!

På skyhöga klackar

2007-03-30T20:27:00.000+01:00

Sommarskor med skyhöga klackar har jag shoppat idag. Och två boomeranger. De sistnämnde är dock inte till mig. Fråga mig för övrigt inte varför jag köper två, när jag har tre barn. Inte smart. Jag borde tänka på att den där lilla, som inte ens fyllt två år än, är en försigkommen liten signorina som faktiskt vill göra allt som brorsorna gör. Till exempel som att spela Mad kortspel innan läggdags.

Idag har jag och syrran N varit på stan hela dagen. Vi åt den godaste Foccaccian och hann precis äta klart innan hennes minibebis Vilma började skrika så att det hördes över hela Södermalm. I det ögonblicket var jag tacksam över att min minsta hunnit bli så stor att hon sitter på en vanlig stol och pratar om fåglarna som "ramlar ner" från taket.

Väl hemma, har jag fjantat omkring i mina nya skor med skyhöga klackar. Tillsammans med hemmamysbrallorna. Vi åt lax, räkor i tomat och basilikasås med Quinoa. Drack ett glas (eller två kanske) Rosso Piceno till. Det var gott.

Vin, snittar & badmode

2007-03-29T13:13:00.000+01:00

Japp, det blir det ikväll. Vin, snittar och badmode alltså. På mitt gym ordnar de en modevisning och så kan man tydligen passa på att shoppa badkläder lite billigare också. Jag ska gå dit med min väninna M. Trevligt.

Just nu är jag hemma med sjuk dotter.

Allt medan vårsolen lyser in.

Räddningen kom med en grön Fiat

2007-03-27T21:05:00.002+01:00

Den här texten har funnits i någon av mina förra bloggar. Den finns för övrigt publicerad i tidningen Familj just nu. Fast de har, irriterande nog, missat mitt namn och skrivit Sofia istället. Publicerar texten här också, i samband med att mina killar fyller 7 år imorgon, den 28 mars 2007.

Jag kom hem från BB till en helt ny lägenhet. En bostadrätt, tre rum och kök. Och inglasad balkong ut mot motorvägen. Jag hade inte med mig ett barn som man brukar ha – utan två alldeles nyfödda. Oftast brukar man nog vara två föräldrar också. Jag var själv. Pappan till barnen och jag gick skilda vägar redan under graviditeten.
Jag var snittad. Katastrofsnitt. Det höll på att gå riktigt, riktigt illa. Läkarna fick ut mina barn i tid. Allt medan jag sov. Jag sov den stunden som jag blev mamma. Och fyra timmar till.

Där stod jag då i den nya lägenheten i Årsta. Stirrade mig omkring och undrade hur i helvete jag skulle klara det här? På golvet stod en babylift med en bebis i rött och en bebis i blått. Två pojkar. Exakt likadana. Tur att den ene hade ett stort födelsemärke på foten.

Första eldprovet – båda var hungriga samtidigt. De behövde ersättning på grund av vissa omständigheter. Av smärta gick jag böjd, liknade min gammelmormor på Åland. Hon hade oftast en blommig städrock på sig. Tror den gick i grönt.
Jag skakade två flaskor ersättning. Var exakt så noga med hygienen som sig bör.
Jag la ena killen på soffan och stödde nappflaskan mot soffryggen. La den andra killen bredvid och stödde nappflaskan mot den första killen.
Enlingmammorna förfasade sig:

- Förståååår du inte att barn behöver närhet när de äter?

Tiden gick. Jag blev tröttare och tröttare. Ibland kröp jag ut i köket för att fixa två flaskor välling. Att göra allt dubbelt satt nu i ryggraden. Nu ska jag erkänna en sak: det fanns dagar då de fick välling en hel dag, för att jag var för trött. Nu är det sagt. När de andra föräldrarna frågade om jag ville följa med till parken, var min enda fråga:

- Finns det staket runt hela?

Det var nästan stört omöjligt att jaga två små pojkar, snabba som illrar, som alltid sprang åt varsitt håll. Tröttheten gjorde att reaktionsförmågen inte var vad den borde vara heller.

Så kom då perioden då en av dem aldrig sov på nätterna, och nej – jag kunde inte sova på dagen när han sov; ty då hade jag den andra pojken som var vaken. Livet omkring tedde sig som en dimma. Tiden kändes som en evighet. Kände mig som en hamster som springer i sitt hjul; jag kom aldrig ut. Åren flöt samman. I en enda röra.
Vet ni vad- jag kan inte skriva så mycket mer: för jag minns knappt mina söners första år i livet. Jag minns bara tröttheten och ensamheten. Och att man alltid skulle göra allt gånger två.

De fyllde tre år och jag kände att livet började komma åter. En kall höstdag i oktober kom en man med italienska rötter och en liten grön Fiat in i vårt liv. Han klev in som om det vore den självklaraste sak i världen. Första gången han sov över, kräktes ett barn över hela sängen. Han torkade upp. Jag stirrade. Och tänkte i mitt stilla sinne:

- Herregud, jag hade flytt så fort som möjligt!

Det gjorde han inte. Och från den dagen får mina barn äta äkta italiensk spaghetti istället för deras mors hel- och halvfabrikat.

När vår dotter föddes slog det mig – jaha, är det såhär det är att ha barn! Och jag har gett henne flaska medan hon legat i min famn. Vareviga gång.

Mucha & 7-årsdagar

2007-03-27T20:46:00.000+01:00

Det är så märkligt. Förut bloggade jag jämt. Och nu finns absolut ingen inspiration alls. Trots allt saknar jag bloggen- därför börjar jag från och med nu att skriva igen. Vare sig jag har lust eller inte.

Imorgon ska jag lämna in ett reportage om Mucha-utställningen på Dansmuséet. I lördags var jag där, men innan hann jag med en fika på Götgatsbacken med några klasskamrater. E hade fått i uppgift att skriva ett reportage om cafétrenden på just Götbacksbacken. Perfekt ämne för mig. Vi höll henne sällskap på första fiket, Sosta. E kom fram till, vid dagens slut, att de hade det bästa kaffet.

Imorgon fyller även mina tvillingkillar 7 år. Det är exakt 7 år sen jag höll på att förlora dem under förlossningen. 7 år sedan de i panik rullade iväg mig till operation och jag själv drog ner masken över ansiktet för att få försvinna från det fruktansvärda. 7 år sedan jag vaknade upp alldeles för tidigt och det kändes som om de fortfarande skar i mig. 7 år sedan en sköterska sprang fram och sa:

- Du har fått två fina pojkar!

Det visste jag redan. En känsla så stark talade om för mig att de klarat sig. Och jag, jag grät efter mer smärtstillande. Och fick det. De kunde inte förstå att jag vaknade så tidigt.
Och i en annan del av Södersjukhuset, satt min syster och sjöng för mina små killar. Två exakt likadana. Starka, envisa- de karade sig mot alla odds.

Det var för 7 år sedan. Vi hade en tuff start tillsammans, vilket har gjort oss starka tillsammans. Sedan några år tillbaka föll livets pusselbitar på plats för oss.

Det är med tårar av glädje jag ser er så lyckliga i skolan, så fulla av liv och det är med den starkaste av känslor, som ni kan göra mig galen ibland!
Christian och Patrik- jag älskar er över allt annat! Stort grattis på er 7-årsdag!

/Mamma

Neonglitter i mitt hjärta

2007-03-18T20:39:00.000+01:00

Jag borde inte sitta här med en kopp vitt te och skriva. Jag borde plugga på tentan. De snart 7-åriga sönerna ligger i sina sängar och snörvlar mellan hostattackerna. Minidottern ligger i soffan, det går bara inte att få henne att sova just ikväll. Själv är jag sjuk och trött och inte alls i form för att blogga ens. Å andra sidan måste jag ju ge bloggen ett livstecken. Tänkte jag.

Imorgon ska ett reportage in. På onsdag är det muntlig och skriftlig redovisning och efter det är det bara att slå sig ner för att skriva tenta. På lördag vankas det reportage på stan. Dagen innan får vi reda på vart vi ska, tills dess är det en hemlighet. Efter det är det dags för tidningsprojektet och då hoppas jag att tempot på kursen lugnar ner sig iallfall litegrann. Min familj har fått stå tillbaka alltför mycket de senaste veckorna.

För övrigt måste jag sluta stressa. Det här går inte. Hjärtklappning varje dag är inte bra. Och idag blödde jag näsblod också. Det har jag bara gjort som gravid förut. Hypokondriskt lagda Sara blev genast panikslagen och trodde det värsta. Inte blev det bättre av att jag googlade på näsblod och såg en rad där det stod att i sällsynta fall kan det bero på allvarliga sjukdomar. Ännu värre blev det när jag skurade toaletten samtidigt som jag pratade med mitt ex, tvillingarnas pappa i telefonen, och han upplyste mig om att människor faktiskt dött av näsblod. Då fick jag sätta mig där på toalettgolvet med Ajaxflaskan i ett stadigt grepp i ena handen och mirakeltrasan i den andra.

När nästa veckas prövningar är över ska jag börja ägna mig åt bloggen. Den här nya har ju inte ens fått en själ än. Jag saknar faktiskt Neonglitter. Den var min ögonsten.

Men nu- åter till pressetik och tryckfrihetslagarna. Ha en trevlig kväll!

Dagboksblogg

2007-03-10T08:06:00.000+01:00

Solen sken in med sina klaraste strålar och barnen vaknade alldeles för tidigt. (Note: Kom ihåg att dra ner persiennerna och rullgardinerna i deras rum inatt)! Nu sitter jag här, knappt vaken och med kaffekoppen bredvid mig. Om en kvart är det träningsdags igen- och jag längtar!

Därefter: ut på stan en sväng, därefter kommer en kompis till tvillingarna hit och jag ska plugga. Apropå det- vad skulle ni välja för bild till en text som handlar om att de ekonomiska konkurserna ökar, men att självkänslan hos de drabbade människorna ändå består?

Buona giornata!

Utmanad

2007-03-08T21:34:00.000+01:00

Jag blev utmanad av Var dags glimtarn att avslöja sex egendomliga saker om mig själv. Någon annan skulle säkert ha mycket lättare att berätta om mina egenheter. Jag är ju så van vid mig själv så att säga.

1. Jag känner mig liten och övergiven om natten.
2. Jag tvingar mig själv att våga gå på A-brunnar. Jag menar, det är ju lite löjligt att fortfarande, vid 34 års ålder, känna ett enormt behov av att undvika dem i rädsla för att ett steg på dem ska rasera kärleken.
3. Jag lyssnar ofta på Pupo. Min man ryser.
4. Jag är pedant.
5. Jag måste alltid fixa till soffkuddarna innan jag går och lägger mig.
6. Jag har blivit värsta träningsfreaket. Det tycker jag faktiskt själv är ganska egendomligt. Men jag är fast- träningen har blivit en stor del av mitt liv!

Jag utmanar den som vill anta utmaningen.

Vi vet att du sitter fast, hjälp är på väg!

2007-03-08T20:29:00.000+01:00

Hade precis slängt soporna och sprang in i hissen igen. Var sen, skulle hämta barnen i skolan och på dagis. Kollade mig i spegeln, sådär som jag alltid gör, rättade till jackan och en hårslinga och PANG! Det blev tyst. Hissen rörde sig inte en millimeter.

Ögonen spärrades upp, sen tog ilskan över. Ringde på larmknappen. En röst sa att hjälp är på väg.

15 minuter senare stod jag fortfarande och glodde på mig själv i spegeln. Ringde på larmknappen igen.

- Vi vet att du sitter fast, hjälp är på väg, sa rösten.

- Ja, men det sa ni ju för 15 minuter sen också, skrek jag.

Pratade med maken i mobilen samtidigt som nån bultade ilsket på hissdörren därnere. Nu tog irritationen över min hjärna helt.

- Dessutom står nån idiot och bankar på hissdörren, skrek jag i luren.

Självklart hördes det ner.

- Jag ringer efter hjälp, skrek den bultande mannen.

- Ok, tack, svarade jag med generad ödmjukhet.

30 minuter senare bänds dörren upp och jag får hoppa ut. Hissmontören ler och den bultande mannen var ordförande i föreningen. Han skrattar så han kiknar. Jag också. Och känner mig ganska dum över att ha kallat nån idiot. Det är liksom inte min grej riktigt...

Förresten har jag hört att det är bra att gå i trappor. Man får snygga ben och snygg rumpa av det.

Personlig tränare

2007-03-02T07:15:00.000+01:00

Igår tränade jag med en personlig tränare, med pilatesboll och hantlar som enda redskap. Redan när jag gick därifrån började träningsvärken komma. Jag som tränat på gym i flera månader kan nu känna; har jag slösat bort min tid? Det här är ju grejen!
Har en tid med henne idag också, då ska vi köra magen. Om jag kommer upp för trapporna förstås; vaknade nämligen med en milt sagt grym träningsvärk.

Bild: Aftonbladet

Det där jag alltid velat göra

2007-02-28T22:12:00.000+01:00

Det är inte alls så att jag har slutat blogga, även om man med all rätt kan tro det. Just nu tar skolan en hel del tid; det är artiklar som ska in varje vecka, massor att läsa, redigering, grupparbeten och tentor. Närvarokraven är höga, är man frånvarande mer än två gånger blir man underkänd. Oavsett anledning.

Jag kan lugnt erkänna att det lätt blir lite för mycket för en trebarnsmamma som fortfarande knappt sover om nätterna. Fast samtidigt; det här är ju det jag alltid velat göra och det är så roligt.

Återkommer till bloggandet snart. Nu ska jag skriva klart en artikel om det svenska flygvapnet. Det, kan jag säga, är något jag aldrig trodde att jag skulle skriva om.
Och- jag har till och med blivit riktigt intresserad av ämnet. Hur det nu gick till?

En gammal själ

2007-02-24T21:03:00.000+01:00

Borde skriva nåt, men ärligt talat- jag har tappat lusten helt för att blogga. Skumt, jag som bloggat i två år. På lite olika ställen, kan tilläggas.
Mina söner tittar just nu på Melodifestivalen. Jag har bara sett en bråkdel av programmet, men röstar absolut på Caroline af Ugglas. Bara för att det är hon. Minns en dag när jag mitt liv var som en enda dimma av trötthet och jag läste en intervju med henne. Hon sa nåt i stil med att "jag är ingen bebismamma, jag blir uttråkad av bebisar". Exakt så har jag alltid känt. Med alla mina tre barn. Och plågats av ett fruktansvärt dåligt samvete. Däremot älskar jag dem över allt annat.
Så, från och med nu tänker jag inte ha dåligt samvete över allt.

Nettan och Mika var här och åt middag idag med 4 veckors dottern Vilma. Hon skrek och när hon inte skrek sov hon. Eller åt. Fast det är klart, några korta stunder var hon vaken. Jag höll i henne och hon tittade rakt in i mina ögon med sina; en blick som såg ut att vara från en gammal själ. Jag talade om för henne att jag är hennes moster. Hon tittade på mig på sitt genomträngade sätt, som om hon redan visste allt...

Jag tog en klunk vin och sa till henne att när hon blir lite större, ska vi gå på shoppingrundor hon och jag. Hon fortsatte att titta rakt igenom mig på sitt genomträngande sätt.
Välkommen till världen, Vilma!

Cocktailtomater & den där stranden

2007-02-21T08:48:00.000+01:00

Jag är urdålig på att uppdatera bloggen just nu. Det är bara det att jag fått värsta träningsnojjan; när jag inte tränar, pluggar jag. I princip så.

I lördags var min barndomskompis Lotta med familj på middag hos oss. Deras minsta bebis är bara tre veckor och pytteliten. Vi åt spaghetti med pesto, räkor och cocktailtomater. Och drack vin. Allt medan vi mest pratade om deras liv på Zanzibar.

Min kompis Lotta, som alltid avskytt solen, som alltid satt med en filt över huvudet när hon hälsade på min släkt på Åland, hon bor nu på Zanzibar sedan tre år. I en trevåningsvilla alldeles i närheten av en glittrande strand. Där driver hon ett eget företag. Lotta, som alltid sytt sina egna kläder och kom till skolan med stora svarta ringar under ögonen, eftersom hon satt uppe och sydde om nätterna- hon har nu en egen butik med egendesignade barnkläder på Zanzibar.
Inte alls långt från den där glittrande stranden.

Det var så kul att träffas efter flera år och det känns väldigt lockande att åka och hälsa på dem!

Gurkfrukost & en gnutta soul därinne

2007-02-14T08:08:00.000+01:00

I söndags hörde jag min lillebror på radio. Han hade mejlat in till morgonpasset och önskat en låt. Programledarna ringde upp honom några dagar innan och ville att han skulle vara med i programmet, eftersom hans brev var så roligt och fyndigt. Jag är ingen musikexpert- herregud, jag erkänner ju att jag lyssnar på Pupo när jag städar- så av hans musikanalys och att slänga sig ut genom ett fönster samt att han fann soulen långt där inne i låten; ja, det förstod jag inte mycket av. Det hade han nog inte väntat sig heller.

Så frågade de honom vad han gör just nu. Min bror svarade att han äter frukost. Vad äter du då? Gurkmacka, svarar han. Som om det vore den självklaraste sak i världen. Då utbrister programledaren, på den allra härligaste finlandssvenska: -Har du bara gurka på mackan?

Det låter ju inte så kul såhär, men jag skrek av skratt. De analyserade hans hittade soul i låten efteråt och avslutade med: - Hoppas att han har det bra nu med sin gurkfrukost!
På samma härliga finlandssvenska.

Jag skrek ännu mer av skratt.

Snabb blogg idag. Har en nyhetsartikel att skriva klart och jag har inte ens lyckats få tag i intervjupersoner. Och min bror, ja han sitter nog och äter sin gurkmacka just nu, som sig bör.

Svajiga plastmuggar & en ilsken get

2007-02-11T08:19:00.000+01:00

Igår stod i ett kök i en lokal här i närheten. Hade en plastmugg med kaffe i handen och några daim i den andra. I rummet bredvid snurrade de glittrande discokulorna. De sjöng och de dansade. Det såg vi genom det vita skynket som satt upphängt; för att skilja discodelen från det andra.

Mina snart 7-åriga tvillingar var på discokalas.

Där i köket hade jag det trevligt med de andra föräldrarna. Och mot slutet av kalaset kom den där mamman som jag så ofta sett stå och prata med rektorn på skolgården. Hon utmärker sig, hon låter sig synas- och vi fann varandra där bland de ostadiga plastmuggarna med kaffe i. Det var länge sedan jag skrattade så mycket. Vi var de två som gick sist från kalaset, barnen stod redan påklädda och huttrade ute på gården och väntade.

Snart flyttar de härifrån, ut på landet till en liten gård. Hon pendlar till Rom väldigt ofta; till särbon. Där på gården ska de förresten ha hästar, åsna och en get. Fast geten var visst väldigt ilsken.

Iskall rädsla

2007-02-09T22:38:00.000+01:00

Satt här vid datorn och kollade på ett avsnitt av Söderlund/Bie. Har missat precis alla, eftersom de sänds på bästa kaos/nattningstid hemma hos oss.
Det handlade om stress.
Jag kände hjärtat bulta redan efter 10 minuter.

Stressdoktorn sa att vi verkligen måste tänka på hur många barn vi verkligen orkar med. Ja, exakt. Precis. Jag är på gränsen nu. Jag har tre barn. Två, tvillingarna, har en annan pappa än dottern. Jag är gift med dotterns pappa. Jag och tvillingarnas pappa har numera en bra relation. Tvillingarna älskar deras styvpappa. Lilla dottern är den som bundit vår familj samman. Herregud- det låter ju som en saga detta! Eller hur?

Men, det är det inte. Inte för mamman i pusselfamiljen i alla fall. Och antagligen inte för de barn som har en pappa på annat håll. Tror jag. Ibland säger de saker som bekräftar att de tänker på det och undrar. Jag har undrat hela livet hur det skulle ha varit. Att ha växt upp med sin pappa. Ångra inget, är tacksam för hur lyckligt mitt liv blev. Fast jag undrar. Och det måste ni låta mig göra.

Skulle jag få ett till barn skulle jag gå under. Det låter hemskt, jag vet. Sanningen kan vara hård. Tro mig- jag älskar mina barn över allt annat. Jag vet att det är en gåva; varje barn som man får leva tillsammans med. Mitt första barn såg jag livlös på en vit, steril papperhandduk. Så jag vet. Allt för väl. Kom inte och säg nåt annat. Efter min första vackra dotter som jag aldrig fick lära känna, fick jag två missfall. Mina önskningar och mitt hopp spolades blodrött ner i toaletten. Jag grät och jag led. I tysthet. Världen försvann. Det tog många år att komma igen. Skilsmässa. Sorg. Ny man. Gravid direkt. Separation. Ensamstående tvillingmamma. Ny man igen. Den här gången visade det sig vara mannen i mitt liv. Dotter föds allt är lugnt. Jag är lycklig. Barnen är lyckliga. Tvillingarnas pappa är lycklig, vi har som sagt en väldigt bra relation numera.
Men jag- jag håller på att stressa ihjäl mig.

Mitt ständigt dåliga samvete över att dottern får allt som killarna inte fick i början. En familj. En trygghet. Det största i livet. Sorg över att jag känner mig så splittrad känslomässigt. Jag slits mellan parterna. Hårt. Skoningslöst. Fast i verkligheten är det nog bara mina egna känslor. Min sorg. Mitt dåliga samvete. Varför kan jag inte bara släppa allt och tillåta mig att vara så lycklig som jag faktiskt är? Är det min egen önskan om att få känna min pappa, journalisten på kulturredaktionen, som spökar? Tvingar jag på mina söner min egen ångest?

Sant är i alla fall att jag sedan den dag jag födde och förlorade min första dotter, har levt under konstant stress. Då blev livet så oerhört sårbart. På en minut, ja- en sekund, kan allt ändras och sagoslottet raseras. På en jäkla liten sekund. De kan kasta det i ansiket på dig:

- Hon har inte en chans. Döda henne. Du har inget val.

Sedan den dagen, den där stekheta dagen i augusti 1997 har jag levt med min rädsla. Att förlora någon igen. Jag önskar så att få känna den där tilliten till livet som jag kände innan det där hemska hände.

Kringlor och äpplen

2007-02-07T22:19:00.000+01:00

Nyss hemkommen från redigerinslektioner i Quark xpress.
Det var så mycket och så många kringlor och grejer, att jag känner mig mest förvirrad just nu. Boka möte på redaktion måste vi också göra. Inte glömma. Måste skriva upp det.
På något sätt känns det lite tufft att vara en trött trebarnsmamma på den här kursen; en ilsket röd napp for ur väskan när jag tog upp pennan ur min överfyllda väska. Som en påminnelse. Och tidigare idag fick jag ett mejl från min lärare, där han även skrev att han tycker att det är en prestation att kunna kombinera den här kursen med tre barn hemma. Det måste gå! Det måste vara min tur nu!

Via Fabretti 31

2007-02-07T14:51:00.000+01:00

Där, på Via Fabretti 31, tog jag mina första stapplande steg på väg in i vuxenvärlden. I Perugia, i Italien, tillsammans med min kompis Maja. Där på Via Fabretti skrattade vi många gånger, grät nog nästan lika många, kände framtiden sprudla inuti oss och atmosfären lovade lycka. Världen låg framför våra fötter.

Och på våra tallrikar låg det allt som oftast en tomat, en mozzarella skuren i bitar och lite olivolja på. Pengarna spenderade vi på kläder.

Vi var 17 år, solen sken och vi levde livets glada dagar, oftast, där på just Via Fabretti 31, med den tunga mörkgröna porten.