Att ta farväl har aldrig varit min starka sida

Och med detta sätter jag nog punkt för den här bloggen.
Den har tjänat sitt syfte.

Ni som känner mig vet att jag säkert dyker upp snart igen, men inte på Via Fabretti. Den här bloggen har tjänat till att bearbeta en hel del smärta. Det är över.

Den behövs inte mer.

Vi fann honom!

Igår kväll hände någonting som fick mig att inse det självklara och enkla.
När jag började blogga för tre år sedan, handlade det hela om att skriva av mig smärtan och sorgen över barnet jag förlorade. Jag har haft ett antal bloggar, min rastlöshet och rädsla för att såra andra människor har gjort att jag stängt dörren och gått vidare. Dock alltid med samma, om än omedvetna, motiv‚ att få ur mig ilskan, bitterheten och sorgen.

Sent igår kväll klarnade allt. Det som är viktigt är de människor som lever nu, de människor som borde stå mig nära, men som jag faktiskt inte känner. Min livslånga rastlöshet kanske är en önskan om svaren. Att förenas. Att höra till. Att finna en samhörighet.

Ett litet meddelande gjorde att sorgen drog iväg. Mitt lilla, för hon var onekligen liten, barn som föddes till att dö för tio år sedan, kommer inte att begränsa mig mer. Det är över.
Idag känner jag mig fri. Idag känner jag samma bubblande glädje som levde i mig när jag allt som oftast sprang på Italiens knaggliga gator.

Den som fick mig att inse allt det här? Jo, det var Maya. En syster som jag träffat två gånger. Ena gången när hon var i princip nyfödd och andra gången på hennes studentfest i somras.

Tack, Maya!

Knallröd skidoverall

När jag var liten var jag i princip aldrig sjuk. Jag minns att jag och min kompis Lotta sjöng så högt vi bara kunde till Magnus Ugglas låtar framför spegeln hemma i mitt rum. Vi käkade krita. Med alla medel försökte vi bli hesa i hopp om att få vara hemma en dag från skolan. Blev vi hesa? Nix. När jag var 14 år skulle jag, faktiskt tillsammans med samma Lotta, sälja julgranar på Skeppsbron. Då fick jag 40 grades feber. Mamma tyckte att jag skulle rycka upp mig och gå dit och hjälpa Lotta i alla fall. Okej, jag hade kanske inte riktigt 40 grader när jag, iklädd mammas knallröda skidoverall, stod på Skeppsbron och skrek:

- Kom och köp julgranar! Kom och köp! Här finns stans finaste granar!

Men jag fick. Några timmar senare låg jag utslagen på julgranshögen och Lotta fick klara sig själv. Min mamma hade ju aldrig sett mig så dålig, så hon åkte till läkaren med mig. Eller rättare sagt, vi tog tunnelbanan dit. Jag orkade knappt gå. Väl där skulle de ta blodprov. Jag, som än idag har nån slags fobi för allt som har med blod och sånt att göra, svimmade nästan. När jag låg där på en bår skällde mamma på mig. Väste sitt klassiska:

- Sluta larva dig och ryck upp dig!

Det var ju inte så lätt och läkaren försvarade mig. I feberdimmorna log jag segerleendet.

Ni ser, den nästan enda gång jag var sjuk som liten, ung, kalla det vad ni vill, har satt så djupa spår i mig att jag kunnat skriva en sån här lång blogg om det. Om en vanlig influensa mitt i juletider. För övrigt var det första och sista gången jag sålde julgranar.

Nu är tiderna dock förändrade. En kall novemberdag för en sisådär 6 år sedan promenerade mina två förstfödda in på ett så kallat dagis. Sedan den dagen har jag allt som oftast legat däckad i otaliga dagissjukor. Dagisbaciller är inte att leka med. Så även idag. Och igår och nu är jag så jäkla (ursäkta) trött på det! Trött, grinig och sur.

Trött på att inte minnas vilka tidningar (jag har alltid haft en särskild förälskelse i just tidningar) jag läste då. Innan jag fick barn. Nu har jag fått nog; orkar inte läsa en enda föräldratidning till, orkar inte läsa om småbarnslivet, orkar inte se ett enda inredningstips för barnrum till. Det räcker nu. Jag har fått nog.

Låter jag sur och grinig? Ja, men jag sa ju att jag är det. Dagisbacillerna knäcker mig totalt.
Tips på tidningar? Någon? Som inte handlar om barn.

En svart syn

Min man är en så himla skojfrisk person, tycker han själv i alla fall. För några timmar sedan kom jag hem från träningen, pigg av adrenalin och skulle sätta mig och kolla in Facebook. Då möter mig en helt bisarr syn; facebook.com är blockerad! Det kan inte vara möjligt.

Han satt och pratade i telefonen när den svarta bilden uppenbarade sig för mig. Han såg mina stora ögon och min panik. Han fortsatte att babbla på italienska.
Jag fortsatte att stirra. Min blick var svart när jag väste:

- Det är du...

Han skrattar fortfarande.

Mer Sea – merci

Det är ju det här om mjölet och om det ska berikas med folsyra eller inte – vad tycker ni? Min första tanke var så enkel; självklart! Nu sitter jag här med massor med texter om mjölfrågan och då blir det genast lite knepigare.

Båten har fått ett namn nu. Namnet blir Doris Mer Sea. Det var faktiskt min pappa som mejlade och föreslog Mer Sea, samtidigt som han dillade om hav på både franska och engelska. Vad skulle jag göra? Han har förstås rätt. Hon måste heta Doris också, av högst personliga och sentimentala skäl. Det där om min mormor, ni vet.

Nej, nu har jag inte tid att sitta här längre, måste ju in på Facebook... ähh, jag menar förstås natta barn.

Jaha...

Nu är det bekräftat.

En öl eller så

Jag har fastnat. Skickar inbjudningar till mina vänner. Ingen svarar. Mejlar dem. Ingen svarar. Till slut ringer jag dem.

- Du måste registrera dig på Facebook!

- Äsch, lägg av... svarar de flesta.

- Jag har ju bara typ 21 vänner där ju, ställ upp nu då, hojtar jag hysterikt.

De tycker att jag är nördig. Att jag borde skriva den där grejen som ska lämnas in nu istället. Till exempel. Så jag får väl göra det, fast det hindrar ju inte att jag kollar läget på Facebook samtidigt. Skickar en öl eller två till de få vänner jag har där, eller så.

Jaja, jag ska göra nåt vettigt med mitt liv. Snart. Jag ska bara kolla en gång till...

Update: Upptäckte imorse, med kaffekoppen fortfarande i handen och lika nyvaken som jag alltid är innan jag fått två koppar kaffe, att jag fått ett akvarium. Ja, på Facebook alltså. Nu har jag ett akvarium, men inga fiskar.