Igår kväll hände någonting som fick mig att inse det självklara och enkla.
När jag började blogga för tre år sedan, handlade det hela om att skriva av mig smärtan och sorgen över barnet jag förlorade. Jag har haft ett antal bloggar, min rastlöshet och rädsla för att såra andra människor har gjort att jag stängt dörren och gått vidare. Dock alltid med samma, om än omedvetna, motiv‚ att få ur mig ilskan, bitterheten och sorgen.
Sent igår kväll klarnade allt. Det som är viktigt är de människor som lever nu, de människor som borde stå mig nära, men som jag faktiskt inte känner. Min livslånga rastlöshet kanske är en önskan om svaren. Att förenas. Att höra till. Att finna en samhörighet.
Ett litet meddelande gjorde att sorgen drog iväg. Mitt lilla, för hon var onekligen liten, barn som föddes till att dö för tio år sedan, kommer inte att begränsa mig mer. Det är över.
Idag känner jag mig fri. Idag känner jag samma bubblande glädje som levde i mig när jag allt som oftast sprang på Italiens knaggliga gator.
Den som fick mig att inse allt det här? Jo, det var Maya. En syster som jag träffat två gånger. Ena gången när hon var i princip nyfödd och andra gången på hennes studentfest i somras.
Tack, Maya!
05 oktober 2007
Vi fann honom!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Jag kände detsamma igår. Jag har haft personer i mitt, jag kunnat länka mig själv till och det har varit mamma och Nanna. Idag är även du en av dem och det känns bara bra.
Åh så befriande det låter, kramar!!
och som vanligt när du skriver sitter jag här med tårar i ögonen... och nu är jag på jobbet så det är ju mindre lämpligt...
Tänk att vi som läser det här får dela det med dig. Det är stort att vara med om! Blir glad i själen över att du känner dig fri.
Åh vad glad jag blir av att läsa ditt inlägg! Vad fantastiskt att du får känna den där ogrusade lyckokänslan igen. Jag är jätteglad för din skull och tycker att du är så modig som delar med dig av ditt liv och dina tankar på det sätt du gör.
Kram!
Vad underbart det måste kännas för dig att hitta tillbaka till lyckan igen. Livet är ett pussel, och man måste hitta alla bitar, vilket kan ta tid emellanåt. Men när man läser ditt inlägg förstår man att även den minsta och svåraste pusselbiten går att hitta... kram på dig och lycka till.
(jag har tagit lite bloggpaus förresten, tiden har helt enkelt inte infunnit sig, men jag läser fortfarande hos dig så klart :-)
Det rullar en tår nedför min kind... Märkligt forum det här, när man känner sig så nära någon som man aldrig träffat. Jag gläds med dig! Kram!
Bra. Jag blir glad att hora att du har tagit av fotbojan. Den var helt onodig - du hade ingen "colpa".
Jag ar berord av dina livserfarenheter och ditt vackra sprak. Skriv mer, sluta aldrig! Skriv blogg, skriv bok, skriv. Men bara sa lange det far dig att ma bra.
Lycka. Glädje. Allt gott framåt! Kram
Underbart inlägg Sara. Jag är så glad för din skull - att det svåra har blivit en väg framåt i livet istället för något betungande. Det är så det ska vara.
WOW, veramente wow och pust. Heja syrran med vackra stavningen. Heja dig. TÄnk, du stänger ner denna nu för att den tjänat sitt syfte. Jag reöppna rmin, för att mitt syfte är utlandstiden, om än mer glest bloggande framöver.
Tur att jag vet vart jag kan hitta dig iaf ; D!!! Meddela om eventuell ny blogg framöver blir aktuell, du skriver magnifico vad du än skriver. Ibland är det som min mamma säger, som balsam för själen...
Så underbart att känna frid, kanske är det det som är lycka.
Mymlan
Skicka en kommentar