Högklackat & bara tår

Iskall viner vinden runt mina bara tår där jag trippar fram över bron med tre barn, på väg till skola och dagis. Solen ser lika varm ut som vanligt och vattnet springer omkring därnere som om det vore sommar. Det är det visst inte. Och där trippar jag, i sandaletter med höga klackar och korta byxor. Över en natt kom hösten. Det är ju inte ens september än!

Innan 1 oktober brukar jag inte ta på mig strumpor. För övrigt avskyr jag att ha strumpor på mig. Det är som att stoppa fötterna i säckar. De sitter aldrig bra. Jag får panik. Antagligen har jag fått strumpfobin med modersmjölken. En liten kuriosa; min mamma börjar aldrig med strumpor före den 1 oktober. Det var den dag jag föddes, en solig söndag för en massa år sedan. Solen sken och det var så varmt att antagligen väldigt få människor hade på sig strumpor den dagen. Nu har det blivit en princip i min familj. Inga strumpor före 1 oktober. Jag kanske ska tillägga att det är bara jag och min mor som följer den traditionen. Tyst. I yttersta samförstånd vägrar vi strumpor september ut. I år vet jag inte om jag kommer att palla – vår blodstradition är på väg att falla på dess trettiofemte år.

En libanesisk väninna brukar säga att det är stört omöjligt att ha snygga skor här i Norden.
Hon gillar inte heller strumpor.
Med ett par snygga stövlar förlåter jag dock strumporna – men då ska det banne mig vara vinter också!

Kapris sätter sprätt på den

Jag vill byta layout på min blogg. Eftersom jag är totalt koko när det gäller datorer tar min käre make saken i sina egna händer.

– Den här? frågar han.

– Den där?? skriker jag.

– Ja, men det är ju lime på. Och du gillar ju lime, säger han utan upprördhet i rösten.

– Då ser det ju ut som en matblogg ju… svarar jag med stor upprördhet.

– Visst fan, det tänkte jag inte på. Du är ju en total katastrof i köket, säger han. Mycket glatt.

Precis så är det. Nu återkommer jag till det den där jobbiga tiden när jag var ensamstående morsa till små, små tvillingar som alltid sprang – men aldrig åt samma håll. Då var det stört omöjligt att laga mat. Mikron var min räddning. Och spisen var alltid skinande ren. Den användes aldrig. Mina barn fick mat, anmäl mig inte nu! Men de föredrar fortfarande Mamma Scans köttbullar framför hemgjorda. Själv levde jag på rostbiff och jordgubbar, som jag åt i soffan när barnen somnat om kvällen. Det var min tid. Några timmar senare började de vakna, en efter en. De sov nästan aldrig samtidigt. Jag är än idag övertygad om att järnet i rostbiffen och jordgubbarna gav mig orken att klara av vardagen. Ibland hände det dock att jag faktiskt åt något som jag tillagat på den där skinande rena spisen. Pasta med tonfiskssås. Försvinnande gott.

Du bryner bara lök och vitlök. Häller över en burk tonfisk. Jag brukar välja tonfisk i vatten för kaloriernas skull. Låt det fräsa ett tag. Krydda efter behag. Jag älskar starka kryddor – chili och piri-piri ska det vara! Häll över krossade tomat. Nu ska nu få ett tips från min italienske make – fast honom kände jag ju förstås inte då, när jag var ensamtående tvillingmamma med tvillingar som sprang åt olika håll – och det är att genast shoppa konserver med krossade tomater som det står Mutti på! De är de absolut bästa.
Låt det puttra bra länge. Krydda. Smaka. Rör om och låt det puttra medan du kokar pastan. Färsk pasta är ju förstås allra godast. Glöm bara inte att den ska vara al dente. Oavsett sort. Sist av allt toppar du såsen med lagom mängd kapris. Häll den över pastan. Värm lite grann och rör om. Otroligt gott!

Denna rätt avnjutes förstås helst med ett gott rödvin. Nej, nej, nej – inte måste man ha vitt vin till fiskrätter! Häromdagen drack vi ett tunisiskt vin som heter Villa Kassar. Det var det godaste vin jag druckit på väldigt, väldigt länge.

För övrigt kan jag faktiskt inte laga mat och det här är heller ingen matblogg.

Utmanad

För en tid sedan blev jag utmanad av den här bloggvännen och jag ska förstås svara på åtta vanor – höll på att skriva ovanor – som jag lovat. Det är mycket möjligt, ja, säg högst troligt, att jag faktiskt missuppfattat hela grejen, men nu kör jag på mitt sätt. Ok, är ni med? Mina åtta märkligheter kommer här:

• jag är extemt pedant. Ja, kanske till och med väldigt jobbigt pedant för de människor som jag lever tillsammans med. Fast de har inte sagt något. Än. Kanske bara antytt någon enstaka gång eller så.
• jag är väldigt… permalosa heter det på italienska, hjälp mig – nu har jag glömt ordet på svenska! Jo, lättstött kan man nog säga på svenska. Svenskan är för övrigt mitt modersmål, men ibland snurrar hjärnan lite knäppt. Min italienske make ropar nu att den bästa översättningen är lättretad eller snarstucken. Jag tror han slog i lexikonet.
• jag tror alltid det värsta. Särskilt om nätterna kommer de tankarna. Om övergivenhet och människor som försvinner för alltid.
• jag målade jämt förut och var så säker på att min framtid skulle vara som konstnär. Eller möbeldesigner. Det blev jag inte.
• jag är våg och har de flesta ascendenter (det heter väl så?) i just vågen. En god vän berättade för mig att det betyder att jag alltid kommer att välja de svåraste vägarna i livet. Och det har jag nog gjort. Det vill jag förstås ändra på.
• på den tiden när jag var ensamstående tvillingmamma och alldeles förbannat trött och sliten, sminkade jag mig varje dag. Det var min livboj. Jag fanns där fortfarande. Någonstans bland spillrorna. Jag sminkar mig fortfarande även om jag bara ska till Konsum och köpa naturell lättyoghurt. Jag älskar naturell lättyoghurt. Oops, det blev visst två vanor i en och samma punkt. Detta beror nog på att min ene son står och babblar med mig just nu om vulkaner samtidigt som han filosoferar om dinosauriernas undergång för ganska så länge sedan.
• jag gillar inte att göra ett jobb som jag inte är stolt över. Och det har jag precis gjort. Jag vågade nämligen inte säga vad jag tyckte. Då blev det såhär. Därför upprepar jag för mig själv, likt ett mantra; du måste våga tro på dig själv och säga ifrån. Om och om igen.

Handling & konsekvens

Båtplatser verkar inte växa på träd. Man kan ju kanske tycka att vi borde ha skaffat en plats för båten innan vi köpte själva båten. Fast det är ju så att jag sällan tänker efter före jag handlar. Och har man väl satt sig i båten, får man väl ro den i land på något sätt...

Doris i våra hjärtan

Ok, nu är jag visst båtägare. Till en vit och röd Helmsman som ska bära namnet Doris, efter min mormor. Hon som älskade havet. L och N blev nog lite chockade när vi slog till så fort, men den var röd och kärleken var liksom där med en gång. Nya dynor, bestick, tallrikar, vinglas, sjökort... Vad mer behövs?
Jo. En båtplats. Någon som har en båtplats ledig i Stockholmstrakten?

Bland snören & rep

Pust. Det är tydligen ett stort projekt att leta segelbåt. E och jag är inte intresserade av samma saker; han kollar dieselmotorer kontra bensinmotorer. Inombordare eller inte. Jag å andra sidan, skriker högt av glädje om det är något rött på båten. Är kapellet rött, ja, då har båten redan vunnit min kärlek. Då skulle jag kunna ta den osedd. Och så letar jag mögelfläckar, trots att jag är medveten om att det är stört omöjligt att se en mögelfläck på Blockets och Sailguides bilder. Är det vitmålat inuti, är jag helt säker på att det inte finns några som helst mögelsporer. Har dynorna snyggt tyg – är det ett riktigt kap.
E har tålamod. Han verkar inte ens bli lite irriterad över min okunskap.

En grön båt går absolut bort. Det hade E när vi träffades. Han berättade för mig med stolthet i blicken att det minsann betyder otur med en grön båt. Vi var ute med den flera gånger. Första gången spelade majvädret oss ett spratt och visade sitt skådespel med såväl åska, hagel och snö. Det var kallt. Jäkligt kallt. Jag stod där i jeans och tunna skor. Och en liten nätt skinnjacka som pricken över i:et. Vinden piskade ögonen till tårar. De stelnade i kylan.

Nej, jag kan inte segla. Visserligen har jag befunnit mig på en segelbåt ett antal gånger. Ganska många, till och med. Det är underbart härligt att ligga på däck och sola! Ibland ropade någon till mig att akta mig för bommen. Lite störande moment i det hela, men det gick ju bra ändå. För övrigt är jag så pinsam att jag kallar linorna och allt det där för rep och snören. Och det kan man ju inte göra!

– Du, som är åländska, brukar de säga till mig.
– Vill inte du lära dig segla?
– Jag är en hejare på att ro en eka, svarar jag.

Å andra sidan, den här kvällen har gjort mig lite nyfiken på att segla i alla fall.
Och kanske lära mig vad snörena heter. Egentligen.

Med nya segel

Om några dagar ska vi titta på en segelbåt. L och N följer med som moraliskt stöd och mer vetande experter. Vi passar även på att äta den årliga middagen där vid bryggan. Och om vi har tur, hinner vi kanske med några seglingsturer redan i år?

Suck

Feber och vrålförkyld på sommaren? Skumt. Och inte alls roligt, faktiskt...

Så försvann hon

Idag, fast för tre år sedan dog min mormor. Fredagen den trettonde försvann den människa som kanske stått mig allra närmast. Hon, som var så vacker. In i det sista. Mörk, rakryggad och med en värdighet som inte gick av för hackor. Tyst. Gåtfull. Och förbannat påfrestande ibland.

Bland Ålands kobbar och skär sprang hon barfota. Hon lärde mig allt om fisknät och hur man rensar den fulaste flundra. Bara det att jag alltid varit livrädd för fiskar. Man kan nog faktiskt kalla det en fobi. Hon rynkade på näsan åt min rädsla; tyckte att det var en skam för en åländska. Hon blickade ofta ut mot horisonten. Befallde mig att ta in dess skönhet. Den horisont som hon sett sedan den dag hon föddes. Där på udden, som hon döpte till Skvalparudden.

Och lika bra smälte hon in i sitt vardagsliv på Strandvägen. Lika tyst. Lika gåtfull och med samma raka rygg. Men så fort hon kom innanför dörren gick hon barfota. Som hon alltid gjorde på Åland om somrarna. Hon sa att det är den bästa terapin. Jag gör likadant. Det har jag alltid gjort.

Jag minns den där dagen; några dagar innan hon dog. Jag ringde henne till sjukhuset. Hon var så dålig. Om det låtsades hon inte om. Hon ansträngde sig in i det sista. Samma ljusa och unga röst som alltid svarat i telefonen. Det första telefonnummer jag lärde mig.
Någon dag senare satt jag vid hennes säng. Med de där ilsket ceriserosa skorna på mig som hon avskydde. Jag var brun. Uppvikta jeans och kläder direkt från stranden. Jag grät. Min sorg visste inga gränser. Hon blundande, rörde inte en min. De trodde inte att hon hörde något. De sa att vi kunde gå. Ja, de skulle ringa när det hände något.

Mamma och morfar gick ut. Jag stod kvar en stund vid henne. Ropade något till mamma ute i korridoren och då blinkade hon. Tittade på mig. Det såg ut som om hon ville säga något. Orden kom inte fram, men en arm rörde sig. Jag ropade ännu högre. Skrek att hon vaknar. De sa att jag inbillade mig. Jag tittade in i hennes ögon. Blicken var så intensiv. Det var som om orden inte behövdes. Hon blundade igen. Jag kände mig mer förvirrad än vanligt.

Och jag gick därifrån. Någon dag senare dog hon. De sa att hon aldrig vaknat. Jag vet att hon gjorde det. Varför stannade jag inte? Varför blev jag nästan rädd? Varför kom jag inte tillbaka nästa dag, innan det var för sent?

Hon var min trygghet. Jag borde ha besökt dem oftare de senaste åren. Fast jag ringde varje dag. Det första nummer jag lärde mig kan jag i sömnen. Jag ringer det fortfarande. Nu är det morfar som svarar.
Hon finns i mina tankar. Ofta.

Nya tag

Nya tag börjar idag. Vardagen är här och nu ska jag iväg och träna, knappt vaken. Fem pass i veckan är planenerade; två styrka och tre kondition. Minst. Det hade jag som rutin för inte så värst länge sedan.

Helgen ska tillbringas på landet med vänner. Ganska många, till och med. Och det är väl inga hinder att spåra ur, eller hur? En simtur i poolen på morgonen eller kanske en och annan joggingrunda?

Det är bara att köra. Nu. Träningskläderna väntar på mig...

Loppis

Det var loppis på landet igen. Som det är varje lördag. Varje år. Samma skrangliga skylt där det står skrivet "LOPPMARKNAD" med gråsvarta ojämna bokstäver. Varje år går jag dit och varje år ser jag i princip samma saker. Garaget är översvämmat av gamla grejer. Jag köper nästan aldrig något. Jo, en gång för många år sedan, då jag var gift med min första man och kände mig lite smått osäker på vad jag ville i livet; då köpte jag två ljusstakar. Fem spänn kostade de. Idag står det i ett förråd på landet. Insvepta i spindelnät. Jag såg dem häromdagen och lät dem stå kvar. Jag har faktiskt aldrig tyckt om dem.
För övrigt är jag en person som ständigt rensar. Vill inte ha en massa grejer, de stressar mig. Hindrar min frihet. Så känns det.
Och nu vet jag faktiskt lite mer vad jag vill i livet. Ljusstakarna får stå kvar i förrådet.

Kräftor

Nu försvinner jag ett par dagar; ska på kräftskiva och lite annat skoj.

Ha en trevlig helg!

Om ett samtal

Vi pratade länge i telefonen alldeles nyss. Om två av mina tre barn som är där på landet just nu. Om vädret. Om meningslösheten som kan kännas i livet ibland; vi vill ju leva för alltid. Om rynkor, om hur vackert hon faktiskt tycker att det är med ett åldrat ansikte. Jag höll med. Det är vackert, livets fåror. Vi pratade även om vad vi ska ta med oss ut till landet att grilla imorgon.

Då, mitt i samtalet slog det mig; vi är så nära, så himla nära. Och så lika till utseendet. Det har alltid alla sagt. Ändå är det som om vi tassar runt på tå. Ja, det är något som vi inte vågar närma oss av rädsla. För att förlora varandra? För en sanning vi inte vill höra? Fast egentligen kanske det, helt enkelt, är bäst att ha det som vi har det. Vi levde så tätt intill, tills den dag det kom en lillebror och flera nya människor som skulle bli en ny familj. Då var jag 12 år och valde på något sätt att lämna bubblan. Sedan den dagen är det han som står där, tätt, tätt intill. Jag gick ut i livet. Kanske lite sårad? Med högmod? Min stolthet, över jag vet inte vad, fick mig att lämna min plats till honom. En ny familj hade skapats. Nu har rollerna stabiliserats. Även om jag fortfarande söker några pusselbitar.

Det här kommer jag förmodligen inte att publicera på bloggen. Och om jag ändå gör det, blir det antagligen raderat senare ikväll. Av mig. Jag kan nämligen inte tänka riktigt klart just nu – har nog ätit alldeles för lite kolhydrater idag. Då funkar inte min hjärna.

Nu ringer klockan- lasagnen är klar.