Fotbollsspel & de allra snyggaste skorna

Nu blir det ett lite mer sporadiskt bloggande några veckor framöver. Jag planerar nämligen att njuta av det ljuva livet i Italien; solvarma stenar, sand, fotbollsspel vid stranden, god mat, gott vin, släktträffar, grottor, de allra snyggaste skorna, shopping, citroner och allt det där andra.
Och säkert alldeles för varma nätter.
Ci vediamo!

Till er

Det här brevet är till er. Till er som jag kanske borde ägna all min tid åt. Någon dag, långt in i framtiden, kanske ni läser mina förvirrade rader. Då vill jag att ni ska veta att jag ser er glädje varje gång jag stannar upp. Jag känner er lycka då jag för någon minut ägnar just dig min fulla uppmärksamhet. Mitt hjärta värms. Och ändå driver min rastlöshet mig bort. Vidare. Jag virvlar förbi, med blicken i fjärran, tankar någon helt annanstans. Också. Tro mig, jag ser er besvikelse när jag lika snabbt drar iväg. Fast ni ska veta att en del av mig är alltid hos er. Alltid. Även om det inte alltid märks. Varje kväll när jag ska somna, kommer känslan. Den där av dåligt samvete. Av att inte räcka till. Mina två förstfödda – ni var ju två! Hur gör man då? Men kanske allra mest av rädsla. En oerhörd skräck av att förlora de man älskar. För det har jag gjort. Det som fick mig längst ner på botten var när de sa att hon, min lilla flicka, inte hade en chans. När de sa att det var bättre att avbryta hennes liv. Och jag; ja, jag bara gjorde som de sa. Jag kramar om täcket och önskar att ni visste hur mycket jag älskar er! Så kommer då morgonen; med ny kraft och en miljon förhoppningar. Tvivlet är borta. Livet ska levas här och nu. Min kärlek till livet är stark och till er lika stark. Nu är det min tur, att få göra det jag alltid velat. Ni kommer alltid att finnas med mig. Då kan jag visa er min sanna glädje och mitt riktiga jag.
P och C – vi har gått igenom så mycket tillsammans som har bundit oss samman. Ni föddes med största dramatik en dag i slutet av mars. Då snö och solsken blandades om vartannat. Ni var starka. Det var så nära att jag förlorade även er. Er envishet kommer från mig, likaså skrattgroparna. Ni är mitt allt. Vad vi har kämpat tillsammans! Och ni kommer ihåg den där dagen när E kom in i vårt liv. Vi pratar om det ibland. Minns när det bara var vi tre. Vi kommer alltid fram till att det är bra mycket bättre nu.
Och du, lilla A – även du med mina skrattgropar. En kaxig krabat som föddes rakt in en familjs trygghet. Orädd, ovetandes om livets orättvisa. Men du, långt där inne i din blick, skymtar jag något välbekant. Något som kommer från de åländska klipporna.
De där skrattgroparna förresten, de lär visst komma från min farmor.
Kom ihåg att jag älskar er. För alltid. Och min önskan är att ni ska följa era egna vägar i livet. Gör er fria från mig. Jag finns alltid här iallafall.

Bland rödvita dukar

På en liten restaurang med rödvitrutiga dukar hemma i Gamla stan, fick jag en gång när jag var kanske en sisådär fem, sex år, en Big-Packlåda av mammas vän Douglas. Lådan var gul, jag minns det såväl. Jag öppnade och tittade. Full av förväntan. Där i den gula glasslådan, låg två små vattensköldpaddor. Jag tittade på dem och log. Ljusen på bordet lyste sådär varmt.
Min lycka var stor, men störst var den nog den gången pappa stod där i vardagsrummet med den gråa kattungen John Silver innanför jeansjackan.

Vi var ofta ute och åt när jag var liten. Än idag är det bland det mysigaste jag vet. Allra helst där borden har rödvitrutiga dukar och levande ljus är såklart ett måste. Det har jag alltid hemma på bordet. Så fort augusti kommit, tänder jag ljusen. Det sitter i sedan barnsben. Igår plockade jag undan ljusstakarna. Sommaren är här. Och Italiens dofter börjar redan nå mig.

Känsla av sötdoftande kvällar och solmogna frukter.
Bland annat.

Kärlekstunnel

Jag skulle kunna berätta om mina äldsta söners allra första skolavslutning igår. De stod och sjöng längst fram. Fast jag tror minsann inte att de sjöng på riktigt, de mimade nog bara. Sådär som jag alltid har gjort. Faktum är att jag mimade senast igår. Alla föräldrar skulle sjunga Den blomstertid nu kommer, eller nåt i den stilen. Jag kan inte sjunga. Och jag kan inte ens texten.
Dessutom gillar jag inte att bli tillsagd att jag ska sjunga. Det är liksom inte min grej. Jag målar hellre. En parentes.

Jag skulle också kunna berätta om att det var en härlig stund, deras första avslutning. Att bandet som spelade var så bra att en liten tår nästan rann nerför min kind. De är ju så små och redan så duktiga!

Vi gick därifrån. Genom gassande solsken och blommande dofter. Spralliga barn och leenden överallt. Möte med ena systern. Ut och äta. De åt pannkakor och jag en stor sallad; ingen fejk, utan med riktiga råvaror och den nästan flödade över av räkor.

Båt. Vatten. Gröna Lund och möte med nästa syster och son. De åkte allt som man får åka när man är sju år ung. Jag vågade inte ens titta. Jo, kärlekstunneln åkte jag, förstås. Den är gudomlig!

Och så skulle jag även kunna berätta att vi, när dagen började lida mot kväll, fortfarande promenerade i hettande sol. Upp mot Hasselbacken. Vid ett litet rangligt bord drack vi ett glas rosévin och barnen lekte.
Sen båt. Vatten. Hem.
En första skolavslutning var över.

Ojdå!

Satte kaffet i halsen igår när jag upptäckte mig själv här.
Förresten, ser ni sköldpaddan Doris i min hand? Den lilla limegröna.

Det var stort

Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det. Mer än att det var fantastiskt roligt att träffa min syster. Och alla andra. Hennes syster minns jag så väl. Då var hon 8 år, nu är hon mamma.
Att spendera en hel dag och en halv kväll tillsammans med pappa var inte fy skam det heller. Jag minns inte ens när det hände senast. Däremot känns det som om det alltid varit så. Han är ändå så nära.
Pusselbitar faller på plats.
Frågor från ens förflutna får sakta, sakta några svar.
Och det var stort att dricka champagne tillsammans med min syster. Verkligt stort.

Genom porten

Idag är det dags. Om några timmar ska jag möta min pappa på Stadsgården för att tillsammans hitta till min systers skola. Det är lite spännande med studenten iallafall. Jag minns min egen, en lika solig dag som idag. Fast 1992. I den stunden som jag sprang ut genom Södra Latins portar – visste min lycka och min nyvunna frihet inga gränser.
Snart dags att välja klänning och försöka sminka över spåren efter en sömnlös natt. Barn med vattkoppor är inte bra för skönhetssömnen.
Hon önskade sig ett tält. Jag köpte ett armband.
Attans, nu börjar det kännas lite nervöst iallafall – jag ska faktiskt träffa min syster för första gången!

Kloka ord på vägen

För inte så länge sedan drack jag ett glas vin tillsammans med en person som sa att jag måste släppa de där tvivlen. Och tro på mig själv. Där vaknade jag till litegrann. Det känns. Det märks.
Och på tal om något helt annat – jag har just precis upptäckt sushi. Det är ju förtvivlande gott.

Minne från Via Fabretti

Pang. Den tunga gröna porten slog igen. Med en obarmhärtig smäll. På andra sidan kramade värmen om mig. De välbekanta ljuden från baren bredvid. Bar Gaetano. Lyckan bubblade inuti, den snurrade runt i hela mig. Stjärnklar himmel. Söta dofter. Så kom de då, våra vänner. Skrattande och med en enorm tillförsikt till livet promenerade vi sakta uppför den branta backen till centrum. Den gamla gotiska staden liksom vakade över oss. Gammal och klok.
Långt senare öppnade vi porten på Via Fabretti och steg in i den kyliga trappuppgången.