Det där jag alltid velat göra

Det är inte alls så att jag har slutat blogga, även om man med all rätt kan tro det. Just nu tar skolan en hel del tid; det är artiklar som ska in varje vecka, massor att läsa, redigering, grupparbeten och tentor. Närvarokraven är höga, är man frånvarande mer än två gånger blir man underkänd. Oavsett anledning.

Jag kan lugnt erkänna att det lätt blir lite för mycket för en trebarnsmamma som fortfarande knappt sover om nätterna. Fast samtidigt; det här är ju det jag alltid velat göra och det är så roligt.

Återkommer till bloggandet snart. Nu ska jag skriva klart en artikel om det svenska flygvapnet. Det, kan jag säga, är något jag aldrig trodde att jag skulle skriva om.
Och- jag har till och med blivit riktigt intresserad av ämnet. Hur det nu gick till?

En gammal själ

Borde skriva nåt, men ärligt talat- jag har tappat lusten helt för att blogga. Skumt, jag som bloggat i två år. På lite olika ställen, kan tilläggas.
Mina söner tittar just nu på Melodifestivalen. Jag har bara sett en bråkdel av programmet, men röstar absolut på Caroline af Ugglas. Bara för att det är hon. Minns en dag när jag mitt liv var som en enda dimma av trötthet och jag läste en intervju med henne. Hon sa nåt i stil med att "jag är ingen bebismamma, jag blir uttråkad av bebisar". Exakt så har jag alltid känt. Med alla mina tre barn. Och plågats av ett fruktansvärt dåligt samvete. Däremot älskar jag dem över allt annat.
Så, från och med nu tänker jag inte ha dåligt samvete över allt.

Nettan och Mika var här och åt middag idag med 4 veckors dottern Vilma. Hon skrek och när hon inte skrek sov hon. Eller åt. Fast det är klart, några korta stunder var hon vaken. Jag höll i henne och hon tittade rakt in i mina ögon med sina; en blick som såg ut att vara från en gammal själ. Jag talade om för henne att jag är hennes moster. Hon tittade på mig på sitt genomträngade sätt, som om hon redan visste allt...

Jag tog en klunk vin och sa till henne att när hon blir lite större, ska vi gå på shoppingrundor hon och jag. Hon fortsatte att titta rakt igenom mig på sitt genomträngande sätt.
Välkommen till världen, Vilma!

Cocktailtomater & den där stranden

Jag är urdålig på att uppdatera bloggen just nu. Det är bara det att jag fått värsta träningsnojjan; när jag inte tränar, pluggar jag. I princip så.

I lördags var min barndomskompis Lotta med familj på middag hos oss. Deras minsta bebis är bara tre veckor och pytteliten. Vi åt spaghetti med pesto, räkor och cocktailtomater. Och drack vin. Allt medan vi mest pratade om deras liv på Zanzibar.

Min kompis Lotta, som alltid avskytt solen, som alltid satt med en filt över huvudet när hon hälsade på min släkt på Åland, hon bor nu på Zanzibar sedan tre år. I en trevåningsvilla alldeles i närheten av en glittrande strand. Där driver hon ett eget företag. Lotta, som alltid sytt sina egna kläder och kom till skolan med stora svarta ringar under ögonen, eftersom hon satt uppe och sydde om nätterna- hon har nu en egen butik med egendesignade barnkläder på Zanzibar.
Inte alls långt från den där glittrande stranden.

Det var så kul att träffas efter flera år och det känns väldigt lockande att åka och hälsa på dem!

Gurkfrukost & en gnutta soul därinne

I söndags hörde jag min lillebror på radio. Han hade mejlat in till morgonpasset och önskat en låt. Programledarna ringde upp honom några dagar innan och ville att han skulle vara med i programmet, eftersom hans brev var så roligt och fyndigt. Jag är ingen musikexpert- herregud, jag erkänner ju att jag lyssnar på Pupo när jag städar- så av hans musikanalys och att slänga sig ut genom ett fönster samt att han fann soulen långt där inne i låten; ja, det förstod jag inte mycket av. Det hade han nog inte väntat sig heller.

Så frågade de honom vad han gör just nu. Min bror svarade att han äter frukost. Vad äter du då? Gurkmacka, svarar han. Som om det vore den självklaraste sak i världen. Då utbrister programledaren, på den allra härligaste finlandssvenska: -Har du bara gurka på mackan?

Det låter ju inte så kul såhär, men jag skrek av skratt. De analyserade hans hittade soul i låten efteråt och avslutade med: - Hoppas att han har det bra nu med sin gurkfrukost!
På samma härliga finlandssvenska.

Jag skrek ännu mer av skratt.

Snabb blogg idag. Har en nyhetsartikel att skriva klart och jag har inte ens lyckats få tag i intervjupersoner. Och min bror, ja han sitter nog och äter sin gurkmacka just nu, som sig bör.

Svajiga plastmuggar & en ilsken get

Igår stod i ett kök i en lokal här i närheten. Hade en plastmugg med kaffe i handen och några daim i den andra. I rummet bredvid snurrade de glittrande discokulorna. De sjöng och de dansade. Det såg vi genom det vita skynket som satt upphängt; för att skilja discodelen från det andra.

Mina snart 7-åriga tvillingar var på discokalas.

Där i köket hade jag det trevligt med de andra föräldrarna. Och mot slutet av kalaset kom den där mamman som jag så ofta sett stå och prata med rektorn på skolgården. Hon utmärker sig, hon låter sig synas- och vi fann varandra där bland de ostadiga plastmuggarna med kaffe i. Det var länge sedan jag skrattade så mycket. Vi var de två som gick sist från kalaset, barnen stod redan påklädda och huttrade ute på gården och väntade.

Snart flyttar de härifrån, ut på landet till en liten gård. Hon pendlar till Rom väldigt ofta; till särbon. Där på gården ska de förresten ha hästar, åsna och en get. Fast geten var visst väldigt ilsken.

Iskall rädsla

Satt här vid datorn och kollade på ett avsnitt av Söderlund/Bie. Har missat precis alla, eftersom de sänds på bästa kaos/nattningstid hemma hos oss.
Det handlade om stress.
Jag kände hjärtat bulta redan efter 10 minuter.

Stressdoktorn sa att vi verkligen måste tänka på hur många barn vi verkligen orkar med. Ja, exakt. Precis. Jag är på gränsen nu. Jag har tre barn. Två, tvillingarna, har en annan pappa än dottern. Jag är gift med dotterns pappa. Jag och tvillingarnas pappa har numera en bra relation. Tvillingarna älskar deras styvpappa. Lilla dottern är den som bundit vår familj samman. Herregud- det låter ju som en saga detta! Eller hur?

Men, det är det inte. Inte för mamman i pusselfamiljen i alla fall. Och antagligen inte för de barn som har en pappa på annat håll. Tror jag. Ibland säger de saker som bekräftar att de tänker på det och undrar. Jag har undrat hela livet hur det skulle ha varit. Att ha växt upp med sin pappa. Ångra inget, är tacksam för hur lyckligt mitt liv blev. Fast jag undrar. Och det måste ni låta mig göra.

Skulle jag få ett till barn skulle jag gå under. Det låter hemskt, jag vet. Sanningen kan vara hård. Tro mig- jag älskar mina barn över allt annat. Jag vet att det är en gåva; varje barn som man får leva tillsammans med. Mitt första barn såg jag livlös på en vit, steril papperhandduk. Så jag vet. Allt för väl. Kom inte och säg nåt annat. Efter min första vackra dotter som jag aldrig fick lära känna, fick jag två missfall. Mina önskningar och mitt hopp spolades blodrött ner i toaletten. Jag grät och jag led. I tysthet. Världen försvann. Det tog många år att komma igen. Skilsmässa. Sorg. Ny man. Gravid direkt. Separation. Ensamstående tvillingmamma. Ny man igen. Den här gången visade det sig vara mannen i mitt liv. Dotter föds allt är lugnt. Jag är lycklig. Barnen är lyckliga. Tvillingarnas pappa är lycklig, vi har som sagt en väldigt bra relation numera.
Men jag- jag håller på att stressa ihjäl mig.

Mitt ständigt dåliga samvete över att dottern får allt som killarna inte fick i början. En familj. En trygghet. Det största i livet. Sorg över att jag känner mig så splittrad känslomässigt. Jag slits mellan parterna. Hårt. Skoningslöst. Fast i verkligheten är det nog bara mina egna känslor. Min sorg. Mitt dåliga samvete. Varför kan jag inte bara släppa allt och tillåta mig att vara så lycklig som jag faktiskt är? Är det min egen önskan om att få känna min pappa, journalisten på kulturredaktionen, som spökar? Tvingar jag på mina söner min egen ångest?

Sant är i alla fall att jag sedan den dag jag födde och förlorade min första dotter, har levt under konstant stress. Då blev livet så oerhört sårbart. På en minut, ja- en sekund, kan allt ändras och sagoslottet raseras. På en jäkla liten sekund. De kan kasta det i ansiket på dig:

- Hon har inte en chans. Döda henne. Du har inget val.

Sedan den dagen, den där stekheta dagen i augusti 1997 har jag levt med min rädsla. Att förlora någon igen. Jag önskar så att få känna den där tilliten till livet som jag kände innan det där hemska hände.

Kringlor och äpplen

Nyss hemkommen från redigerinslektioner i Quark xpress.
Det var så mycket och så många kringlor och grejer, att jag känner mig mest förvirrad just nu. Boka möte på redaktion måste vi också göra. Inte glömma. Måste skriva upp det.
På något sätt känns det lite tufft att vara en trött trebarnsmamma på den här kursen; en ilsket röd napp for ur väskan när jag tog upp pennan ur min överfyllda väska. Som en påminnelse. Och tidigare idag fick jag ett mejl från min lärare, där han även skrev att han tycker att det är en prestation att kunna kombinera den här kursen med tre barn hemma. Det måste gå! Det måste vara min tur nu!

Via Fabretti 31

Där, på Via Fabretti 31, tog jag mina första stapplande steg på väg in i vuxenvärlden. I Perugia, i Italien, tillsammans med min kompis Maja. Där på Via Fabretti skrattade vi många gånger, grät nog nästan lika många, kände framtiden sprudla inuti oss och atmosfären lovade lycka. Världen låg framför våra fötter.

Och på våra tallrikar låg det allt som oftast en tomat, en mozzarella skuren i bitar och lite olivolja på. Pengarna spenderade vi på kläder.

Vi var 17 år, solen sken och vi levde livets glada dagar, oftast, där på just Via Fabretti 31, med den tunga mörkgröna porten.