På skyhöga klackar

Sommarskor med skyhöga klackar har jag shoppat idag. Och två boomeranger. De sistnämnde är dock inte till mig. Fråga mig för övrigt inte varför jag köper två, när jag har tre barn. Inte smart. Jag borde tänka på att den där lilla, som inte ens fyllt två år än, är en försigkommen liten signorina som faktiskt vill göra allt som brorsorna gör. Till exempel som att spela Mad kortspel innan läggdags.

Idag har jag och syrran N varit på stan hela dagen. Vi åt den godaste Foccaccian och hann precis äta klart innan hennes minibebis Vilma började skrika så att det hördes över hela Södermalm. I det ögonblicket var jag tacksam över att min minsta hunnit bli så stor att hon sitter på en vanlig stol och pratar om fåglarna som "ramlar ner" från taket.

Väl hemma, har jag fjantat omkring i mina nya skor med skyhöga klackar. Tillsammans med hemmamysbrallorna. Vi åt lax, räkor i tomat och basilikasås med Quinoa. Drack ett glas (eller två kanske) Rosso Piceno till. Det var gott.

Vin, snittar & badmode

Japp, det blir det ikväll. Vin, snittar och badmode alltså. På mitt gym ordnar de en modevisning och så kan man tydligen passa på att shoppa badkläder lite billigare också. Jag ska gå dit med min väninna M. Trevligt.

Just nu är jag hemma med sjuk dotter.

Allt medan vårsolen lyser in.

Räddningen kom med en grön Fiat

Den här texten har funnits i någon av mina förra bloggar. Den finns för övrigt publicerad i tidningen Familj just nu. Fast de har, irriterande nog, missat mitt namn och skrivit Sofia istället. Publicerar texten här också, i samband med att mina killar fyller 7 år imorgon, den 28 mars 2007.

Jag kom hem från BB till en helt ny lägenhet. En bostadrätt, tre rum och kök. Och inglasad balkong ut mot motorvägen. Jag hade inte med mig ett barn som man brukar ha – utan två alldeles nyfödda. Oftast brukar man nog vara två föräldrar också. Jag var själv. Pappan till barnen och jag gick skilda vägar redan under graviditeten.
Jag var snittad. Katastrofsnitt. Det höll på att gå riktigt, riktigt illa. Läkarna fick ut mina barn i tid. Allt medan jag sov. Jag sov den stunden som jag blev mamma. Och fyra timmar till.

Där stod jag då i den nya lägenheten i Årsta. Stirrade mig omkring och undrade hur i helvete jag skulle klara det här? På golvet stod en babylift med en bebis i rött och en bebis i blått. Två pojkar. Exakt likadana. Tur att den ene hade ett stort födelsemärke på foten.

Första eldprovet – båda var hungriga samtidigt. De behövde ersättning på grund av vissa omständigheter. Av smärta gick jag böjd, liknade min gammelmormor på Åland. Hon hade oftast en blommig städrock på sig. Tror den gick i grönt.
Jag skakade två flaskor ersättning. Var exakt så noga med hygienen som sig bör.
Jag la ena killen på soffan och stödde nappflaskan mot soffryggen. La den andra killen bredvid och stödde nappflaskan mot den första killen.
Enlingmammorna förfasade sig:

- Förståååår du inte att barn behöver närhet när de äter?

Tiden gick. Jag blev tröttare och tröttare. Ibland kröp jag ut i köket för att fixa två flaskor välling. Att göra allt dubbelt satt nu i ryggraden. Nu ska jag erkänna en sak: det fanns dagar då de fick välling en hel dag, för att jag var för trött. Nu är det sagt. När de andra föräldrarna frågade om jag ville följa med till parken, var min enda fråga:

- Finns det staket runt hela?

Det var nästan stört omöjligt att jaga två små pojkar, snabba som illrar, som alltid sprang åt varsitt håll. Tröttheten gjorde att reaktionsförmågen inte var vad den borde vara heller.

Så kom då perioden då en av dem aldrig sov på nätterna, och nej – jag kunde inte sova på dagen när han sov; ty då hade jag den andra pojken som var vaken. Livet omkring tedde sig som en dimma. Tiden kändes som en evighet. Kände mig som en hamster som springer i sitt hjul; jag kom aldrig ut. Åren flöt samman. I en enda röra.
Vet ni vad- jag kan inte skriva så mycket mer: för jag minns knappt mina söners första år i livet. Jag minns bara tröttheten och ensamheten. Och att man alltid skulle göra allt gånger två.

De fyllde tre år och jag kände att livet började komma åter. En kall höstdag i oktober kom en man med italienska rötter och en liten grön Fiat in i vårt liv. Han klev in som om det vore den självklaraste sak i världen. Första gången han sov över, kräktes ett barn över hela sängen. Han torkade upp. Jag stirrade. Och tänkte i mitt stilla sinne:

- Herregud, jag hade flytt så fort som möjligt!

Det gjorde han inte. Och från den dagen får mina barn äta äkta italiensk spaghetti istället för deras mors hel- och halvfabrikat.

När vår dotter föddes slog det mig – jaha, är det såhär det är att ha barn! Och jag har gett henne flaska medan hon legat i min famn. Vareviga gång.

Mucha & 7-årsdagar

Det är så märkligt. Förut bloggade jag jämt. Och nu finns absolut ingen inspiration alls. Trots allt saknar jag bloggen- därför börjar jag från och med nu att skriva igen. Vare sig jag har lust eller inte.

Imorgon ska jag lämna in ett reportage om Mucha-utställningen på Dansmuséet. I lördags var jag där, men innan hann jag med en fika på Götgatsbacken med några klasskamrater. E hade fått i uppgift att skriva ett reportage om cafétrenden på just Götbacksbacken. Perfekt ämne för mig. Vi höll henne sällskap på första fiket, Sosta. E kom fram till, vid dagens slut, att de hade det bästa kaffet.

Imorgon fyller även mina tvillingkillar 7 år. Det är exakt 7 år sen jag höll på att förlora dem under förlossningen. 7 år sedan de i panik rullade iväg mig till operation och jag själv drog ner masken över ansiktet för att få försvinna från det fruktansvärda. 7 år sedan jag vaknade upp alldeles för tidigt och det kändes som om de fortfarande skar i mig. 7 år sedan en sköterska sprang fram och sa:

- Du har fått två fina pojkar!

Det visste jag redan. En känsla så stark talade om för mig att de klarat sig. Och jag, jag grät efter mer smärtstillande. Och fick det. De kunde inte förstå att jag vaknade så tidigt.
Och i en annan del av Södersjukhuset, satt min syster och sjöng för mina små killar. Två exakt likadana. Starka, envisa- de karade sig mot alla odds.

Det var för 7 år sedan. Vi hade en tuff start tillsammans, vilket har gjort oss starka tillsammans. Sedan några år tillbaka föll livets pusselbitar på plats för oss.

Det är med tårar av glädje jag ser er så lyckliga i skolan, så fulla av liv och det är med den starkaste av känslor, som ni kan göra mig galen ibland!
Christian och Patrik- jag älskar er över allt annat! Stort grattis på er 7-årsdag!

/Mamma

Neonglitter i mitt hjärta

Jag borde inte sitta här med en kopp vitt te och skriva. Jag borde plugga på tentan. De snart 7-åriga sönerna ligger i sina sängar och snörvlar mellan hostattackerna. Minidottern ligger i soffan, det går bara inte att få henne att sova just ikväll. Själv är jag sjuk och trött och inte alls i form för att blogga ens. Å andra sidan måste jag ju ge bloggen ett livstecken. Tänkte jag.

Imorgon ska ett reportage in. På onsdag är det muntlig och skriftlig redovisning och efter det är det bara att slå sig ner för att skriva tenta. På lördag vankas det reportage på stan. Dagen innan får vi reda på vart vi ska, tills dess är det en hemlighet. Efter det är det dags för tidningsprojektet och då hoppas jag att tempot på kursen lugnar ner sig iallfall litegrann. Min familj har fått stå tillbaka alltför mycket de senaste veckorna.

För övrigt måste jag sluta stressa. Det här går inte. Hjärtklappning varje dag är inte bra. Och idag blödde jag näsblod också. Det har jag bara gjort som gravid förut. Hypokondriskt lagda Sara blev genast panikslagen och trodde det värsta. Inte blev det bättre av att jag googlade på näsblod och såg en rad där det stod att i sällsynta fall kan det bero på allvarliga sjukdomar. Ännu värre blev det när jag skurade toaletten samtidigt som jag pratade med mitt ex, tvillingarnas pappa i telefonen, och han upplyste mig om att människor faktiskt dött av näsblod. Då fick jag sätta mig där på toalettgolvet med Ajaxflaskan i ett stadigt grepp i ena handen och mirakeltrasan i den andra.

När nästa veckas prövningar är över ska jag börja ägna mig åt bloggen. Den här nya har ju inte ens fått en själ än. Jag saknar faktiskt Neonglitter. Den var min ögonsten.

Men nu- åter till pressetik och tryckfrihetslagarna. Ha en trevlig kväll!

Dagboksblogg

Solen sken in med sina klaraste strålar och barnen vaknade alldeles för tidigt. (Note: Kom ihåg att dra ner persiennerna och rullgardinerna i deras rum inatt)! Nu sitter jag här, knappt vaken och med kaffekoppen bredvid mig. Om en kvart är det träningsdags igen- och jag längtar!

Därefter: ut på stan en sväng, därefter kommer en kompis till tvillingarna hit och jag ska plugga. Apropå det- vad skulle ni välja för bild till en text som handlar om att de ekonomiska konkurserna ökar, men att självkänslan hos de drabbade människorna ändå består?

Buona giornata!

Utmanad

Jag blev utmanad av Var dags glimtarn att avslöja sex egendomliga saker om mig själv. Någon annan skulle säkert ha mycket lättare att berätta om mina egenheter. Jag är ju så van vid mig själv så att säga.

1. Jag känner mig liten och övergiven om natten.
2. Jag tvingar mig själv att våga gå på A-brunnar. Jag menar, det är ju lite löjligt att fortfarande, vid 34 års ålder, känna ett enormt behov av att undvika dem i rädsla för att ett steg på dem ska rasera kärleken.
3. Jag lyssnar ofta på Pupo. Min man ryser.
4. Jag är pedant.
5. Jag måste alltid fixa till soffkuddarna innan jag går och lägger mig.
6. Jag har blivit värsta träningsfreaket. Det tycker jag faktiskt själv är ganska egendomligt. Men jag är fast- träningen har blivit en stor del av mitt liv!

Jag utmanar den som vill anta utmaningen.

Vi vet att du sitter fast, hjälp är på väg!

Hade precis slängt soporna och sprang in i hissen igen. Var sen, skulle hämta barnen i skolan och på dagis. Kollade mig i spegeln, sådär som jag alltid gör, rättade till jackan och en hårslinga och PANG! Det blev tyst. Hissen rörde sig inte en millimeter.

Ögonen spärrades upp, sen tog ilskan över. Ringde på larmknappen. En röst sa att hjälp är på väg.

15 minuter senare stod jag fortfarande och glodde på mig själv i spegeln. Ringde på larmknappen igen.

- Vi vet att du sitter fast, hjälp är på väg, sa rösten.

- Ja, men det sa ni ju för 15 minuter sen också, skrek jag.

Pratade med maken i mobilen samtidigt som nån bultade ilsket på hissdörren därnere. Nu tog irritationen över min hjärna helt.

- Dessutom står nån idiot och bankar på hissdörren, skrek jag i luren.

Självklart hördes det ner.

- Jag ringer efter hjälp, skrek den bultande mannen.

- Ok, tack, svarade jag med generad ödmjukhet.

30 minuter senare bänds dörren upp och jag får hoppa ut. Hissmontören ler och den bultande mannen var ordförande i föreningen. Han skrattar så han kiknar. Jag också. Och känner mig ganska dum över att ha kallat nån idiot. Det är liksom inte min grej riktigt...

Förresten har jag hört att det är bra att gå i trappor. Man får snygga ben och snygg rumpa av det.

Personlig tränare

Igår tränade jag med en personlig tränare, med pilatesboll och hantlar som enda redskap. Redan när jag gick därifrån började träningsvärken komma. Jag som tränat på gym i flera månader kan nu känna; har jag slösat bort min tid? Det här är ju grejen!
Har en tid med henne idag också, då ska vi köra magen. Om jag kommer upp för trapporna förstås; vaknade nämligen med en milt sagt grym träningsvärk.

Bild: Aftonbladet