Lyxluncher på stan

Jag har haft några otroligt härliga dagar. Rena lyxdagar med luncher på stan, middagar ute, shopping och bara långa promenader genom Stockholm. Snart drar allvaret igång igen, men jag behövde verkligen de här dagarna. Bara ett barn hemma, de två stora är på landet med mormor och morfar. De har så kul där, att de inte ens vill prata med mig i telefon. Och jag, ja jag sitter och glassar på uteserveringar och saknar dem faktiskt lite där bakom solglasögonen. Samtidigt som jag ärligt erkänner att det är som semester med bara ett barn av tre hemma.

Det är visst valborg idag. Något jag aldrig firar sådär förskräckligt mycket. Ikväll kommer några vänner över på middag. Vad det blir? Jo, hemlagad Canelloni med massor utav mozzarella. Över den hälls olivolja pepprad med chili. Och nej, det är som vanligt inte jag som står för maten. Dukningen däremot, den är jag en hejare på.

Trevlig Valborg!

Nä, alltså, vi stannar nog!

Nä, alltså det blir nog att vi stannar här iallafall. Det är ju bara ett år sedan vi flyttade till den del av Stockholm som vi verkligen vill bo i. Barnen stortrivs i skolan och på dagis. Jag tittar ut mot gatans myllrande folkliv och känner att vi inte kan lämna storstadens pulserande dallrighet. Inte nu iallafall.
Fast någongång kanske det blir Ålands klippor iallafall. Eller Italiens doft av avgaser på varm asfalt. Bara inte just nu. Och med ens börjar det krypa i kroppen av rastlöshet.

Nya drömmar

Så såg jag den där annonsen. Som kan betyda en helt ny framtid för oss. Vågar vi? Vill vi? Och framförallt- är det möjligt?

Vi trivs ju så bra nu. Men ändå, det är så lockande. I hela mitt liv har jag älskat mina åländska klippor. Att bo där, har aldrig funnits i mina tankar. Så såg jag då den där annonsen i tidningen igår. Det är så mycket som ska klaffa om det ens ska bli att vi allvarligt funderar på det. Jag kan inte släppa tanken. Vi måste iallafall se på möjligheterna. Om det finns några. Det är ju där mina rötter finns.

En pirrande känsla. Som faktiskt känns helt rätt. Och ändå- hur ska jag kunna lämna den plats där vi bor nu? Där vi trivs så bra. Då tänker jag på min barndomsvän Lotta, hon lämnade sitt Stockholm för Zanzibar. Hon säger att det är det bästa hon gjort! Livet är fullt av möjligheter. Och rädslor.

Livet blev för mycket

Jag rasade ihop, bokstavligt talat. Efter EKG och andra undersökningar kom det fram att det troligen är stress. Och det misstänkte jag med en gång. Fick betablockerare för att ta om hjärtklappningen blir för jobbig. Känns inte så kul.

Men så är det; jag har levt med konstant inre stress sedan den där dagen de sa att mitt barn inte hade en chans. Varningsklockorna har ringt, men jag har ignorerat dem. I hopp att att skapa en trygghet där inget ont kan nå mig. Det är bara det att det går inte. Jag vet alltför väl att man kan förlora allt på en sekund. Jag måste acceptera det nu.

Nu ska jag börja skriva en artikel om qigong. Och det kommer nog in lägligt i mitt liv. För övrigt beställde jag en dvd med Tai-Chi igår. Något måste förändras. Nu.

I oansenlig tub

Som jag har letat efter den! Som jag har spenderat pengar i mitt letande. Som jag har provat det mesta. Jag pratar om ansiktskräm. Ett ord som låter hellarvigt i mina öron. Varför vet jag inte- kanske för att jag tills för några år sedan inte behövde någon. På sin höjd tog jag lite Atrix handcreme samtidigt som jag smörjde in händerna. Men detta var på sin höjd, alltså. Och mer; jag tvättade mig alltid med vanlig tvål i ansiktet. Hård tvål. Oliv allra helst. Det ska jag för övrigt börja med igen, min hy förändrades radikalt i samma stund som jag började med en massa konstiga rengöringskrämer och mousser och grejer.

Åter till ansiktskrämen. I några år har jag provat det mesta, utan att bli det minsta nöjd. Men igår fann jag den som jag letat så länge efter- i en oansenlig liten vit metalltub på Hälsokosten stod den. Dammig var den också. Dr Hauschka. Jag kan glatt erkänna att jag var misstänksam till en början. Det slutade iallafall med att jag gick hem med den där oansenliga lilla tuben för 180 spänn i en prasslig vit påse. Och vaknade med den lenaste huden.

Helt klart överlägsen Elisabeth Ardens Eight Hour Cream, som jag envisas med att alltid köpa på flyget från Milano. Fast den köper jag nog mest i ett försök att finna någon slags glamfaktor.

Champagne utanför deras fönster

Vi har känt varandra sedan vi var 6 år gamla. Följt varandra genom livet, även om vi stundtals valt helt olika vägar. Hon är en av mina allra bästa vänner; just för att vi känner varandra sedan början liksom.

För en stund sedan ringde hon. Med besvikelse i rösten sa hon:

- De står här ute allihop och dricker champagne! Jag står här och skalar potatis och utanför vårt fönster står de! Alla!

Jag fattade först ingenting. Sedan förklarade hon att alla deras grannar hade grillfest och drack Champagne. I princip utanför deras köksfönster. Allt medan hon stod och skalade den där potatisen.

Utanför lekte barnen tillsammans. Samma barn som deras dotter leker med varenda lediga stund. Dottern stod och tittade ut genom fönstret, medan mamman skalade potatis. Hon undrade varför hon inte fick vara med? De leker ju alltid annars. De vuxna drack Champagne och bar fram grejer till grillningen. Barnen lekte. Och en familj fick inte vara med.

Jag fattar ingenting. Hur kan man göra så? De bor ju fyra familjer som i ett egen liten vrå. Barnen leker alltid tillsammans. Min väninna har deras barn hemma hos sig varje dag. Och så får de inte vara med. De står och dricker Champagne och skrattar utanför deras fönster.

Jag blir helt matt. Vuxna människor! Jag som sa till mina killar att de får bjuda alla i klassen eller bara killarna. De fick inte välja ut några. För jag klarar inte ens av tanken på den där stackaren som inte får vara med, inte är bjuden, som är utelsuten ur gemenskapen. Utesluten ur gruppen. Mina ögon tåras av bara tanken.

Fredag den 13:e- fulblogg

Tränat styrka och Core. Nu är det dags att skriva en textanalys. Fast egentligen skulle jag vilja sitta på en uteservering och njuta av en god lunch, folkvimlet och solen. Det får bli en annan dag.
Ciao!

Fick ett råd igår

För övrigt måste jag tydligen anmäla mig till en kurs i Photoshop också. Allt enligt gårdagens föreläsare. Var finns de bästa (och billigaste) kurserna? Kanske ska tillägga att jag är helt lost i programmet.

Ett och annat ägg

Påskdagar på landet. Ungar som sprang ute i det svinkalla. Jag som envisades att traska över gräsmattan i knallgula flip-flop med en, om möjligt, ännu gulare blomma mellan tårna. Ja, barfota såklart. Jag vande mig på de kalla åländska klipporna som barn. Min man, med sitt italienska blod; påpälsad med allt möjligt, inklusive tjock mössa. Mina syskon, mina föräldrar, mina syskonbarn. Maten var nog god, även om jag inte tycker om påskmaten. Varför är den densamma jul, påsk och midsommar? Gott vin. Inget påskägg till mig, men desto fler till barnen. Och framförallt- många skratt.
Där ute. I det kalla.
Där vi sög åt oss de solstrålar som fanns. Utsvultna på dess värme.

Han dansar in Stockholm

Dansmuséet i Stockholm presenterar nu den världsberömda Art Nouveaukonstnären Alphonse Mucha. I en röd, dunkel värld lyser hans alster med virvlande former upp.

De blodröda väggarna är som sammet och sveper in en i dess egen värld. De andas mystik. Muchas verk ramas in av det röda. Det är alldeles folktomt. Bara några få steg hörs slå mot det mörka stengolvet. Men bara för en kort stund, snart blir den lilla lokalen full av besökare. Många unga. Ett ungt par med en marinblå barnvagn från 70-talet går förbi. Besökarna tittar, begrundar och tyst småprat hörs lite överallt.

- Det är ovanligt många unga som kommer till den här utställningen, betydligt fler än vad vi brukar ha och det är många som kommer hit som inte brukar gå på muséer så ofta. Det är jätteroligt att utställningen fått en så positiv respons, säger Sofie, som arbetar i receptionen på Dansmuséet.

Tjeckiskfödda Mucha gjorde succé i Paris på 1890-talet och bidrog till att göra Art Nouveau till sin tids ansikte. Innan hade han hankat sig fram som en illa betald illustratör i såväl Prag som Paris. Mötet med den kända franska teaterdivan Sarah Bernardt kom att bli hans lycka. En affisch för henne blev hans genombrott och fick Paris att älska honom. För 30-40 år sedan blev Mucha högaktuell igen, i samband med flower-powertiden och den psykedeliska konsten. Och det är framför LP-fodralen, alldeles vid utgången, inspirerade av Mucha, som många av utställningens unga besökare uppehåller sig allra längst.

- Mucha är så himla bra! Han är cool. Jag gick hit eftersom jag verkligen gillar hans affischer. Men utställningen är ju alldeles för liten! Herregud, det finns så mycket bra som han har gjort! Han är så gränsöverskridande, det virvlar ju om hela honom, säger Peter som är en av de yngre besökarna.

Drygt 160 av hans verk visas på Dansmuséet, som är ett museum för dans, teater och bildkonst. Utställningen har producerats av The Mucha Foundation i samarbete med Amos Andersons konstmuseum i Helsingfors. De vackra affischerna som är så typiska för honom, snirkliga och fulla med ornament till bristningsgränsen. Det rinner över av detaljer. Här finner vi ofta vackra kvinnor med hår som sveper över hela affischen. Han ville att alla skulle få ta del av det vackra och gjorde även mycket bruks- och nyttoföremål. Några smycken som var en gåva till hans fru går att beskåda i en monter. Här visas också hans mindre kända akvareller, skisser och porträtt. Akvarellerna är dunklare och mer ångestladdade. De verkar förvåna många av dagens besökare.

- Jag trodde inte att han även målade på det sättet! Det är så olikt honom. Men vilket geni han var, så mångsidig, utbrister Lena, som är på Dansmuséet för första gången.

Hon har lockats hit av en vän och är positivt överraskad av utställningen. Det är inte så ofta som hon går på muséer, men Mucha lockade. Hon har alltid tyckt om hans affischer och ville se mer.

- Det är så otroligt modernt. Man kan inte tro att de gjordes för så länge sedan, säger Lena.

De ofta stora affischerna dominerar. Många är väldigt vackra. Och en del är vackra i det fullkomligt brutalt råa; en vacker kvinna står leende med snirklande ornament runtomkring sig och hela bilden utstrålar harmoni tills man ser den blodiga kniven i hennes hand. Och offret som ligger livlöst vid hennes fötter.

Det är lätt att drömma sig bort bland Muchas affischer, akvareller och fotografier. Bland de svartvita fotografierna fascinerar ett foto av Paul Gauguin som avslappnad sitter utan byxor och med sladdrig skjorta och spelar piano. Där finns även ett foto av en man insvept i ett nät och han sitter i en stil som liknar en tvättäkta Spindelmannen-posé. Det känns på ett sätt väldigt modernt. I fotografierna verkar en slags minimalism råda, inte alls som i de svulstiga affischerna.

Röster hörs överallt i lokalen. Några tjeckiska. Några engelska och tyska. Men allra flest svenska röster. De ler. Tittar. Går tillbaka och tittar ännu mer. Står nära för att inte missa några detaljer. För i Muchas affischer finner man något nytt varje gång man betraktar dem. De är som staden Rom, man måste se dem flera gånger innan man ens har börjat nå kärnan.

Ett tips är att äta lunch på Medelhavsmuséets Bagdad Café efteråt. Det ligger alldeles bredvid. Och när man ändå är där- varför inte ta en sväng bland mumierna också? Därefter kan man alltid gå tillbaka till Dansmuséet och titta på den 28-minuters långa filmen om Mucha och hans konst. Entrébiljetten gäller hela dagen.

Feature & hyllplan

Några dagars ledighet hägrar och det känns bra. Fast jag har en hel del research att göra till vår tidning innan skärtorsdagen iallafall. Tidningen ska tydligen handla om Skeppsholmen och min grupp ska skriva feature. Om någon har några tips så hojta!

Kaos här hemma just nu. Vi håller på att bygga om klädkammaren. Ut med alla garderober och in med hyllor och smarta lösningar. Hoppas vi. Och så blir det mer plats för mina träningsgrejer; crosstrainern, pilatesmattan, bollen och hantlarna. Det blir perfekt! L och N är här och hjälper oss, och sen blir det middag tillsammans. Vi hämtar libanesiskt och dricker italienskt vin till.

Tvillingarna är på landet med mormor och morfar, bara ett barn kvar här hemma. Imorgon hoppas jag hinna träna. Och igår flyttade M in i porten bredvid! Så kul! Stort välkommen hit, M! Se, det blev en riktigt dagboksblogg idag. Mer än så har jag inte att komma med just nu- här ska bäras hyllplan!