Påskdagar på landet. Ungar som sprang ute i det svinkalla. Jag som envisades att traska över gräsmattan i knallgula flip-flop med en, om möjligt, ännu gulare blomma mellan tårna. Ja, barfota såklart. Jag vande mig på de kalla åländska klipporna som barn. Min man, med sitt italienska blod; påpälsad med allt möjligt, inklusive tjock mössa. Mina syskon, mina föräldrar, mina syskonbarn. Maten var nog god, även om jag inte tycker om påskmaten. Varför är den densamma jul, påsk och midsommar? Gott vin. Inget påskägg till mig, men desto fler till barnen. Och framförallt- många skratt.
Där ute. I det kalla.
Där vi sög åt oss de solstrålar som fanns. Utsvultna på dess värme.
10 april 2007
Ett och annat ägg
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Roligt att ha dig tillbaka, även om jag har alldeles alldeles för lite tid att hinna hänga med ordentligt. Det där med näsblod har jag dragits med ett bra tag nu. Dåligt tecken!
aha- vad roligt att du hittade hit!
Skicka en kommentar