Knallröd skidoverall

När jag var liten var jag i princip aldrig sjuk. Jag minns att jag och min kompis Lotta sjöng så högt vi bara kunde till Magnus Ugglas låtar framför spegeln hemma i mitt rum. Vi käkade krita. Med alla medel försökte vi bli hesa i hopp om att få vara hemma en dag från skolan. Blev vi hesa? Nix. När jag var 14 år skulle jag, faktiskt tillsammans med samma Lotta, sälja julgranar på Skeppsbron. Då fick jag 40 grades feber. Mamma tyckte att jag skulle rycka upp mig och gå dit och hjälpa Lotta i alla fall. Okej, jag hade kanske inte riktigt 40 grader när jag, iklädd mammas knallröda skidoverall, stod på Skeppsbron och skrek:

- Kom och köp julgranar! Kom och köp! Här finns stans finaste granar!

Men jag fick. Några timmar senare låg jag utslagen på julgranshögen och Lotta fick klara sig själv. Min mamma hade ju aldrig sett mig så dålig, så hon åkte till läkaren med mig. Eller rättare sagt, vi tog tunnelbanan dit. Jag orkade knappt gå. Väl där skulle de ta blodprov. Jag, som än idag har nån slags fobi för allt som har med blod och sånt att göra, svimmade nästan. När jag låg där på en bår skällde mamma på mig. Väste sitt klassiska:

- Sluta larva dig och ryck upp dig!

Det var ju inte så lätt och läkaren försvarade mig. I feberdimmorna log jag segerleendet.

Ni ser, den nästan enda gång jag var sjuk som liten, ung, kalla det vad ni vill, har satt så djupa spår i mig att jag kunnat skriva en sån här lång blogg om det. Om en vanlig influensa mitt i juletider. För övrigt var det första och sista gången jag sålde julgranar.

Nu är tiderna dock förändrade. En kall novemberdag för en sisådär 6 år sedan promenerade mina två förstfödda in på ett så kallat dagis. Sedan den dagen har jag allt som oftast legat däckad i otaliga dagissjukor. Dagisbaciller är inte att leka med. Så även idag. Och igår och nu är jag så jäkla (ursäkta) trött på det! Trött, grinig och sur.

Trött på att inte minnas vilka tidningar (jag har alltid haft en särskild förälskelse i just tidningar) jag läste då. Innan jag fick barn. Nu har jag fått nog; orkar inte läsa en enda föräldratidning till, orkar inte läsa om småbarnslivet, orkar inte se ett enda inredningstips för barnrum till. Det räcker nu. Jag har fått nog.

Låter jag sur och grinig? Ja, men jag sa ju att jag är det. Dagisbacillerna knäcker mig totalt.
Tips på tidningar? Någon? Som inte handlar om barn.

En svart syn

Min man är en så himla skojfrisk person, tycker han själv i alla fall. För några timmar sedan kom jag hem från träningen, pigg av adrenalin och skulle sätta mig och kolla in Facebook. Då möter mig en helt bisarr syn; facebook.com är blockerad! Det kan inte vara möjligt.

Han satt och pratade i telefonen när den svarta bilden uppenbarade sig för mig. Han såg mina stora ögon och min panik. Han fortsatte att babbla på italienska.
Jag fortsatte att stirra. Min blick var svart när jag väste:

- Det är du...

Han skrattar fortfarande.

Mer Sea – merci

Det är ju det här om mjölet och om det ska berikas med folsyra eller inte – vad tycker ni? Min första tanke var så enkel; självklart! Nu sitter jag här med massor med texter om mjölfrågan och då blir det genast lite knepigare.

Båten har fått ett namn nu. Namnet blir Doris Mer Sea. Det var faktiskt min pappa som mejlade och föreslog Mer Sea, samtidigt som han dillade om hav på både franska och engelska. Vad skulle jag göra? Han har förstås rätt. Hon måste heta Doris också, av högst personliga och sentimentala skäl. Det där om min mormor, ni vet.

Nej, nu har jag inte tid att sitta här längre, måste ju in på Facebook... ähh, jag menar förstås natta barn.

Jaha...

Nu är det bekräftat.

En öl eller så

Jag har fastnat. Skickar inbjudningar till mina vänner. Ingen svarar. Mejlar dem. Ingen svarar. Till slut ringer jag dem.

- Du måste registrera dig på Facebook!

- Äsch, lägg av... svarar de flesta.

- Jag har ju bara typ 21 vänner där ju, ställ upp nu då, hojtar jag hysterikt.

De tycker att jag är nördig. Att jag borde skriva den där grejen som ska lämnas in nu istället. Till exempel. Så jag får väl göra det, fast det hindrar ju inte att jag kollar läget på Facebook samtidigt. Skickar en öl eller två till de få vänner jag har där, eller så.

Jaja, jag ska göra nåt vettigt med mitt liv. Snart. Jag ska bara kolla en gång till...

Update: Upptäckte imorse, med kaffekoppen fortfarande i handen och lika nyvaken som jag alltid är innan jag fått två koppar kaffe, att jag fått ett akvarium. Ja, på Facebook alltså. Nu har jag ett akvarium, men inga fiskar.

Visdomsord mitt i laxen

Vi åt lunch på Wayne´s idag. Varsin hälsosallad med lax. Och just när jag skar den möra laxen sa hon – som vet om allt mitt dåliga samvete över att jag kanske inte alltid varit den bästa mamman, att livet inte alltid varit en liten balett på rosor – det där självklara:

- Vet du, jag känner inget dåligt samvete alls. Jag gjorde så gott jag kunde utifrån den jag är.

Det är ju självklart. Varför har jag inte räknat ut den enkla matematiken själv?

Info

Det blir inte så mycket bloggande de här dagarna. Jobbar på Mama och Family Living den här veckan.

Om den 27 augusti 1997

Det är tio år sedan. Tio år sedan jag gick genom Tantolunden i gassande sol, på väg mot ett helt vanligt ultraljud. De där man liksom gör på ren rutin. Min dåvarande man gick bredvid, pratade om fotot han ville ha av barnet. Om vintern, när den skulle födas. Han visste inte då att hon skulle födas alldeles strax, bara någon vecka senare. Han hade ingen aning om att det bara var några minuter tills de skulle släppa bomben; den där om att vårt barn inte hade en chans i livet. Han var lyckligt ovetande.

En stund senare stirrade jag rakt in i barnmorskans oroliga blick. Hon rörde inte en min. Hela mitt inre visste att något var fruktansvärt fel. Hon kallade på en till. Hon rörde inte heller en min. Jag grät, fast de ännu inte hade sagt något. Min knallblåa klänning blev fläckig av salta tårar. Jag såg ingenting. Reste mig upp. De skickade oss på en akuttid till Södersjukhuset. En timme senare. Där drogs livets matta undan mina fötter. Jag grät hela vägen från Zinkensdamm till Södersjukhuset. Min man ville tydligen hålla hoppet levande. Jag var arg på honom för det. Jag visste redan.

En timme senare sa en leende läkare, hon var visst specialist på missbildningar, att min bebis inte hade en chans. Lika bra att avbryta det hela. Ja, så sa hon. Hon dunkade mig i ryggen och sa att det är tur att jag är så ung, jag har tiden framför mig. Förstod hon att hon puttade ner mig i det svartaste hål? Jag svalde tabletterna som skulle förbereda min kropp för en förlossning. Tre stycken. Hade jag något val? Hon sa att jag skulle komma tillbaka dagen efter för fostervattenprov. Jag kom tillbaka. Läkaren sa att att jag måste sluta gråta, annars fanns det risk att de sticker barnet. Och då dör det. Jag ville skrika: stick mitt barn! Låt det få slippa tvingas dö under en förlossning! Eller ännu värre – dö några minuter efter att det har fått se livets ljus. Döda det! Just så ville jag skrika. Ett älskat husdjur låter man somna in utan lidande. Varför skulle mitt barn få dö under en smärtsam förlossning?
Jag sa ingenting. Vågade inte. Jag kunde ju vara till besvär.

Någon vecka senare föddes min dotter. Efter 18 timmars fruktansvärda värkar kom hon. En liten docka på en pappershandduk. Jag vågade aldrig röra henne. Jag tittade. Vände bort huvudet och grät. De gick ut med henne.

Och där försvann allt det där som jag alltid tyckt varit en självklarhet i livet. Det var en lång väg tillbaka. Många brokiga vägar har jag gått sedan jag såg min förstfödda den 27 augusti 1997. Jag vågar knappt tro att jag äntligen hittat rätt. Jag måste våga lita på livet igen. Det är tio år sedan nu. Tio år sedan och jag kommer aldrig att förlåta mig själv för att jag inte höll i henne. Tio år som förändrat mig så totalt.

Jag vill ha mitt liv tillbaka.

En whisky i kylan

Spänningen är olidlig – ska jag bli granne med min lillebror? Han är med i budgivningen på en lägenhet mitt emot oss just nu. Vid närmare eftertanke är det nog helt perfekt; då kan vi grilla på hans uteplats varje fredag eller så. Han ska bjuda min man på en whisky i kylan har han sagt. Jag lär väl få ta med mig mitt glas med rött själv, men tills dess håller jag tummarna lite extra hårt.

Update: det blir en whisky för maken. Han fick den! Han fick den! Han fick den! Och nu slog det mig – han kommer säkert att vilja bli bjuden på middag i tid och otid!??