Det är tio år sedan. Tio år sedan jag gick genom Tantolunden i gassande sol, på väg mot ett helt vanligt ultraljud. De där man liksom gör på ren rutin. Min dåvarande man gick bredvid, pratade om fotot han ville ha av barnet. Om vintern, när den skulle födas. Han visste inte då att hon skulle födas alldeles strax, bara någon vecka senare. Han hade ingen aning om att det bara var några minuter tills de skulle släppa bomben; den där om att vårt barn inte hade en chans i livet. Han var lyckligt ovetande.
En stund senare stirrade jag rakt in i barnmorskans oroliga blick. Hon rörde inte en min. Hela mitt inre visste att något var fruktansvärt fel. Hon kallade på en till. Hon rörde inte heller en min. Jag grät, fast de ännu inte hade sagt något. Min knallblåa klänning blev fläckig av salta tårar. Jag såg ingenting. Reste mig upp. De skickade oss på en akuttid till Södersjukhuset. En timme senare. Där drogs livets matta undan mina fötter. Jag grät hela vägen från Zinkensdamm till Södersjukhuset. Min man ville tydligen hålla hoppet levande. Jag var arg på honom för det. Jag visste redan.
En timme senare sa en leende läkare, hon var visst specialist på missbildningar, att min bebis inte hade en chans. Lika bra att avbryta det hela. Ja, så sa hon. Hon dunkade mig i ryggen och sa att det är tur att jag är så ung, jag har tiden framför mig. Förstod hon att hon puttade ner mig i det svartaste hål? Jag svalde tabletterna som skulle förbereda min kropp för en förlossning. Tre stycken. Hade jag något val? Hon sa att jag skulle komma tillbaka dagen efter för fostervattenprov. Jag kom tillbaka. Läkaren sa att att jag måste sluta gråta, annars fanns det risk att de sticker barnet. Och då dör det. Jag ville skrika: stick mitt barn! Låt det få slippa tvingas dö under en förlossning! Eller ännu värre – dö några minuter efter att det har fått se livets ljus. Döda det! Just så ville jag skrika. Ett älskat husdjur låter man somna in utan lidande. Varför skulle mitt barn få dö under en smärtsam förlossning?
Jag sa ingenting. Vågade inte. Jag kunde ju vara till besvär.
Någon vecka senare föddes min dotter. Efter 18 timmars fruktansvärda värkar kom hon. En liten docka på en pappershandduk. Jag vågade aldrig röra henne. Jag tittade. Vände bort huvudet och grät. De gick ut med henne.
Och där försvann allt det där som jag alltid tyckt varit en självklarhet i livet. Det var en lång väg tillbaka. Många brokiga vägar har jag gått sedan jag såg min förstfödda den 27 augusti 1997. Jag vågar knappt tro att jag äntligen hittat rätt. Jag måste våga lita på livet igen. Det är tio år sedan nu. Tio år sedan och jag kommer aldrig att förlåta mig själv för att jag inte höll i henne. Tio år som förändrat mig så totalt.
Jag vill ha mitt liv tillbaka.
06 september 2007
Om den 27 augusti 1997
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Jag blir berörd när jag läser detta. Vill säga; var inte så hård mot dig själv, förlåt dig själv. Man är inte vid sina sinnen i en sådan sorg, vid en sådan upplevelse. Förlåt dig själv!
Jag sörjde min pappa aktivt, varje dag, varje natt, i 10 år innan sorgen blev lite mildare. Han dog när jag skulle fylla 12. En helt annan sorg än din. Men mitt liv förändrades, precis som ditt. Jag tror att din sorg alltid kommer att vara där, men förlåt dig själv!
Som alltid när jag läser dina minnestexter om ditt första barn känner jag hur mycket jag lider med dig. Nu har precis samma sak hänt en person i min närhet, hon fick föda fram sitt barn i v. 25 pga att barnet var allvarligt sjukt (ngn slags kromosomavvikelse.)Och vad säger man? Det är så oerhört tragiskt och en stor sorg för henne och jag lider med henne av hela mitt hjärta... livet är orättvist.
Snälla förlåt dig själv, du kanske inte tog i din först födda, men hon finns med dig. Alltid.
Jag känner så med dig. Berörs enomrt. Kan nästan ta på dina känslor. Jag fick aldrig se min lille tvilling till O, men jag bär med mig honom/henne, i mina tankar. Lång kram.
norrköping-manchester: du har nog rätt.
sarachella: åh, nej – ingen borde få uppleva det! Det var samma sak med mitt barn, ett väldigt ovanligt kromosomfel. Triploidi.
Visa henne att du finns där och orkar lyssna. Även om hon kanske drar sig undan.
var dags glimtarn: jag ska försöka. Hon finns också i mina tankar. Blandat med en hel massa ilska.
Kram till dig!
Rara du. Att förlåta andra är så lätt. Att förlåta sig själv så innerligt svårt. Din dotter lever i ditt hjärta, där rör du henne varje dag. Din själ håller om hennes i varje andetag. Alltid. Du gjorde allt du någonsin kunde. Jag önskar så att du kan vila i det. Varma kramar till dig.
Jag har inte varit nära en sån här stor sorg ännu i mitt liv och känner mig tacksam för det när jag läser dina inlägg om din stora sorg.
Ord berör starkt och jag vill ge dig en lång varm kram!
Starkt och utlämnande. Modigt. Jag hoppas att du hittar modet och kraften att förlåta dig själv.
gabbi: tack för dina ord. Jag vet. Ändå är det så svårt.
jessika: kram till dig som orkat läsa!
åsa: det hoppas jag också.
oj vad berörande och varmt! tack för att du delar med dig av detta!
Hittade hit o din text berör mig så djupt... Känner så igen mig i självanklagelserna...
Miste vår son strax innan han blev 2 år. Föddes med svårt hjärtfel o blev operad redan vid 5 dagars ålder. Allt gick bra men mycket sjukhus var det, två veckor innan den stora korringeringen så somnade hemma bland oss efter sin morgonvälling...
Den självanklagan som både jag o mannen utsatt oss för går inte att beskriva... Tror också att den är helt mänsklig, vi önskar alltid att vi gjort saker annorlunda.
Vi som mist våra barn är nog våra egna värsta domare...
Nu är det 11 år sedan för mig o jag kommer ihåg honom med glädje... Men jag försöker fortfarande sätta locket på det där tankarna som straffar mig...
Varmaste kramarna
Det är bra att veta om att man går vidare. 10 år är en lång tid, men de behövs och det är som det ska vara. Du är stark.
Jag vet inte vad jag kan saga. Man kan inta forsta. Otroligt hur berattar om din sorg. Tararna rullar. Ingen manniska ska behova uppleva nagot liknande, anda hander det varje dag. Du MASTE forlata dig sjalv, du gjorde det som var ratt DA. Kram Asa
Skicka en kommentar