Dagen efter

Igår var det avslutning på Poppius. Diplom, rosor och champagne. Därefter några trevliga timmar på Riche. Och antagligen några glas vin för mycket.

Gul sparkdräkt & min italienska dröm

Om lite drygt två veckor ska jag gå på en studentmottagning. Och inte vilken som helst! Min systers. Senaste gången vi sågs, höll jag henne i min famn. Hon var väl tre veckor gammal och hade en gul sparkdräkt. Jag hade syrenlila capribyxor och linne från Benetton. Jag drömde om att flytta till Italien. Hennes mamma sa att hon önskade att varje ung tjej fick uppleva den italienska uppvaktningen. Några månader senare åkte jag till Perugia. Det blev ett av mina bästa år. Sedan dess har jag inte sett den lilla i gul sparkdräkt.

Och nu är det alltså dags för oss att ses igen. Hon tar studenten och jag har levt min italienska dröm.

Vad köper man i studentpresent? Hon är en cool tjej.

Världen som var min

Ja, jag vet. Den här bloggen är sorgligt ouppdaterad. Nästan all min tid går åt till att jobba nu. Jag stortrivs. Mitt i lyckan över att åter få jobba och slippa torka mangopuré och annat, slog det mig att jag inte är 25 år längre. Och det slog till ordentligt. I oktober fyller jag 35. Tiden rinner ifrån mig, likaså livet.

Jag ville så mycket. Hade så stora drömmar. Mitt självförtroende var enormt och världen var mitt hem. Tills den soliga eftermiddag en läkare tittade mig i ögonen och sa att mitt barn inte hade en chans. Sedan den dagen lever jag med en ständig rädsla att förlora de jag älskar. Såsom jag har gjort.

I oktober fyller jag alltså 35 år. Tills dess måste jag inse att mitt liv förhoppningsvis inte är slut. Jag måste våga vara lycklig. Det är som om jag liksom inte tror att jag förtjänar den där lyckan som jag faktiskt har just nu. Jag måste få tillbaka min tro på livet.
Det är en ständig kamp.

Det är över

Igår kväll, klockan 23.00 satte vi punkt. Det är över. Det var intensivt och krävande så länge det varade. Vi tänkte, försökte, misslyckades, lyckades, skrattade, kände ångesten över att inte hinna med – men det gjorde vi. Om än i sista stund. Klockan 23.00 igår sparades vårt uppslag och tidningen är nu färdig.

Några minuter senare satte jag mig i en taxi och åkte hem. Om två veckor har vi avslutningsfest med mingel och bubbel.

Nu ska jag jobba.

Sminka över

Vad är det som har hänt nu då? Min alltid så vit-gula vinterhud, utan någon som helst antydning till rött, har helt plötsligt blommat upp med knallröda kinder. Ja, jag har solat massor i mina år. Utan solskyddsfaktor; jag brände mig ju aldrig. Blev bara brun. Och ja, jag vet att man inte ska göra det. Men jag gjorde det iallafall.

De senaste dagarna har jag googlat, läst läkarböcker och är nu fullkomligt övertygad om att jag har det mesta. Min ena syster röstar på rosacea. Mina tvillingars far, säger som han brukar när det gäller mig- det är bara stress. Och min man- vi kan väl säga som så att det är ett under att han står ut med mitt hyponkodriska sinne. Fast kinderna är faktiskt rödsprängda. Inte kan det väl bero på stress?

Nu ska jag sminka över eländet och gå ut.

Jag gick ut för alltid

Några sidor kvar av Isobels "Jag går bara ut en stund". Hon berättar en historia skrämmande lik min egen. En av de vackraste nätterna i augusti för snart tio år sedan föddes min dotter i en plåthink. Alldeles för tidigt. Jag dödade henne, precis som Isobel gjorde. För att läkarna sa att hon ändå inte hade någon chans.

Jag flydde också till andra människor i min förtvivlan och vilja att döva smärtan. Det var bara det att jag inte bara gick ut en liten stund. Jag gick ut för alltid ur det äktenskapet. Lämnade honom där vid köksbordet i dalastil, ( bordet som jag alltid avskytt), ensam i sin egen förvåning och sorg. Efter barnet i plåthinken, missfall och en miljard brustna hopp.

Det dåliga samvetet förföljer mig. Äter upp mig och hänger likt en vemodig skugga över min nya familj och nyfunna lycka. Jag skäms över hur jag behandlade den människa som var mitt liv. Mitt försvar är att jag tappade fotfästet helt. Min sorg över min dotter och mina krossade drömmar blandades i den där iskalla plåthinken. En varm och fuktig stjärnklar natt som höll på att övergå till morgon. I augusti. Då föddes hon. Och en del av mig dog. För alltid.

Ändå är han fortfarande min vän. Han måste ha förstått. Någonstans i den djupaste smärta. Han är godare än vad jag är. Det måste han bara vara.

Isobels bok

Beställde precis Isobels bok. Eftersom jag varit med om samma sak, att behöva ta beslutet att döda och föda fram sitt eget barn, känns den helt enkelt oerhört angelägen.
Minnen svämmar över och jag kopierar in ett inlägg från min gamla blogg:

Jag kommer aldrig att glömma den där eftermiddagen. Solen sken och det var sommar. Genom köksfönstret såg jag det stora, gröna och frodiga trädet. Solstrålarna lyste genom bladen och rakt in i vårt kök. Det var ett underbart ljus.

Jag satt på köksgolvet. Jag hade på mig en knallblå kort klänning. Jag var brun. Jag var gravid. Jag kommer aldrig att glömma mönstret på köksmattan som min blick etsade sig fast i. Jag pratade med min mormor i telefonen. Jag hade precis berättat för henne att barnet som sparkade i magen inte var livsdugligt. Det skulle inte få leva. Om drygt en vecka skulle kroppen tvingas till en förlossning. Jag hade redan tagit den första tabletten som skulle förbereda för det.

Jag kommer aldrig att glömma tryggheten i hennes röst den där soliga eftermiddagen. Ute pågick livet som föut. Mitt liv skulle förändras för all framtid. Jag slängde alla nummer av Vi föräldrar som jag hade köpt. Mitt barn fick inte leva.

Min mormor sa;

-Jaaa du, barn är ett bekymmer hela tiden! Man kan aldrig sluta oroa sig för dem!

Så är det nog. Man kan aldrig sluta oroa sig. Jag tittar på mina tvillingar och tänker tankar som tänk om den ene blir lycklig och inte den andre! Tänk om… Det gör så ont. Bara tanken av att ens barn kanske får ett jobbigt och olyckligt liv. Det gör så jäkla ont, att jag ibland faktiskt undrar varför jag skaffade barn!
Hemskt va? Hur kan man tänka så? Det är bara tvillingarna jag tänker på i sådana banor än så länge. Kanske för att de är två och föddes på samma gång och liksom så väldigt tajta. Lillasyrran tänker jag inte alls på det sättet. Hon är så liten än. En bebis.

Men, så tänker jag- jag gav dem ju livet iallafall! Livet är jobbigt ibland. Så är det bara. Och ibland är det bara alldeles, alldeles underbart.
Jag är säker på att man måste släppa barnen fria en dag. Fria att leva sina egna liv, såsom de vill själva. Då ska de förhoppningvis ha fått en hel massa grundtrygghet och allt sånt hemifrån. Så att de kan blomstra på sitt eget vis. Alla tre.

Hur sjutton ska jag klara av det? Jag inser nu vad jag gett mig in på…

Nervositet & japansk lycka

Idag drog det igång. Jobbprojektet. Och vi fann faktiskt varandra direkt, tror jag. Där stod jag i trappan, letade bland alla namnen på porttelefonen, med mobilen tätt intill örat, strandväskan i skrikande färger på armen, sommarskor och ilsket rosa nagellack på tånaglarna. Och med stora solgalsögon som täckte alltför mycket av mitt ansikte.

Så kom hon. Jag har ju aldrig träffat henne förut, men kände igen henne från en bild jag sett. Jag sa hej till personen i mobilen. Ja, det var förresten en av mina systrar, som satt hemma, mammaledig och som längtade tillbaka till arbetslivet. Trasslade in mig i alla plingande japanska små mobilsmycken jag har hängandes i mobilen. De ska tydligen föra med sig lycka i livet. Det säger min lillebror; de är en present från honom. Jag vågar inte ta bort dem nu, även om de plingar och trasslar in sig i allt. Och får mig att känna mig extremt barnslig.

Där på trappan, med strandväskan, mobiltrasslet och de stora solgalsögonen tog vi i hand. Nervositeten försvann i det ögonblicket jag trasslade ut mina japanska små lyckogrejer. Vi pratade jobb, tidsplan, mer jobb och om en hel del annat. Som om vi redan kände varandra.

Jag tror att det här kommer att bli oerhört spännande, roligt, lärorikt och stressigt.

- Nu kör vi, sa hon.

Nu sätter det fart. Imorgon börjar allvaret. Men nu ska jag dricka ett glas rött vin och njuta av att mörket inte lagt sig riktigt över Stockholm än.

Allt medan jag torkar upp något

Hela dagen har varit vemodig. Syns på inlägget nedanför. Jag vill så mycket. Och känner ibland att jag sitter fast. Ibland när jag ligger där på golvet med wettexen i handen och torkar upp något som någon spillt eller så, då tänker jag att:

- Shit, nu har jag missat en chans. Till.

Måste skärpa mig. Överdrift har alltid legat i min personlighet. Eller är det helt enkelt så att jag insett att åren rinner på; jag är visst inte 25 längre. Vill inte känna att tiden går fortare än vad jag räknat med. Jag vill ju leva för alltid.

Knastrande grus & en märklig känsla

Gruset knastrade under fötterna där vi gick över den okända gården. De liksom skuttade fram av glädje, medan jag mest såg mig förvirrat omkring. I handen bar jag min strandbag i skrikande färger inklusive paljetter. Ja, jag bara älskar den. I andra handen en röd påse från BR, i påsen låg två paket inslagna i BR´s egna, alldeles förskräckliga omslagspapper. Tiden fanns inte att slå in dem i något snyggare. Eller var det kanske orken som inte räckte till?

Slår koden och går in. Möts av två leende föräldrar och ett förväntansfullt barn. Vi ler allihopa. Vi pratar artigt om väder och vind och så. Jag säger:

- Hejdå, jag hämtar vid fyra.

Går därifrån med en märklig känsla i magen. Ibland klickar det inte mellan människor. Ibland känner jag mig som en fejkmamma. Jag är inte den där präktiga mamman. Inte alls. Jag är ego. Jag sitter mycket hellre på en uteservering och blickar ut över folkvimlet än bakar bullar. Jag drömmer om att förverkliga mig själv. Om att äntligen få lite tid för bara mig, för att få utvecklas på det jag är bra på. Få gå framåt i livet. För visst är det väl så att det ena inte behöver utesluta det andra? Nu säger jag det igen, det där som jag känner att jag måste säga för att inte bli missförstådd: Jag älskar mina barn över allt annat.
Men jag älskar mig själv nästan lika mycket. Och min man.
För övrigt bakar jag aldrig.