Beställde precis Isobels bok. Eftersom jag varit med om samma sak, att behöva ta beslutet att döda och föda fram sitt eget barn, känns den helt enkelt oerhört angelägen.
Minnen svämmar över och jag kopierar in ett inlägg från min gamla blogg:
Jag kommer aldrig att glömma den där eftermiddagen. Solen sken och det var sommar. Genom köksfönstret såg jag det stora, gröna och frodiga trädet. Solstrålarna lyste genom bladen och rakt in i vårt kök. Det var ett underbart ljus.
Jag satt på köksgolvet. Jag hade på mig en knallblå kort klänning. Jag var brun. Jag var gravid. Jag kommer aldrig att glömma mönstret på köksmattan som min blick etsade sig fast i. Jag pratade med min mormor i telefonen. Jag hade precis berättat för henne att barnet som sparkade i magen inte var livsdugligt. Det skulle inte få leva. Om drygt en vecka skulle kroppen tvingas till en förlossning. Jag hade redan tagit den första tabletten som skulle förbereda för det.
Jag kommer aldrig att glömma tryggheten i hennes röst den där soliga eftermiddagen. Ute pågick livet som föut. Mitt liv skulle förändras för all framtid. Jag slängde alla nummer av Vi föräldrar som jag hade köpt. Mitt barn fick inte leva.
Min mormor sa;
-Jaaa du, barn är ett bekymmer hela tiden! Man kan aldrig sluta oroa sig för dem!
Så är det nog. Man kan aldrig sluta oroa sig. Jag tittar på mina tvillingar och tänker tankar som tänk om den ene blir lycklig och inte den andre! Tänk om… Det gör så ont. Bara tanken av att ens barn kanske får ett jobbigt och olyckligt liv. Det gör så jäkla ont, att jag ibland faktiskt undrar varför jag skaffade barn!
Hemskt va? Hur kan man tänka så? Det är bara tvillingarna jag tänker på i sådana banor än så länge. Kanske för att de är två och föddes på samma gång och liksom så väldigt tajta. Lillasyrran tänker jag inte alls på det sättet. Hon är så liten än. En bebis.
Men, så tänker jag- jag gav dem ju livet iallafall! Livet är jobbigt ibland. Så är det bara. Och ibland är det bara alldeles, alldeles underbart.
Jag är säker på att man måste släppa barnen fria en dag. Fria att leva sina egna liv, såsom de vill själva. Då ska de förhoppningvis ha fått en hel massa grundtrygghet och allt sånt hemifrån. Så att de kan blomstra på sitt eget vis. Alla tre.
Hur sjutton ska jag klara av det? Jag inser nu vad jag gett mig in på…
4 kommentarer:
Vilken fin text, och så oerhört sorglig. Jag kan inte för en sekund föreställa mig hur det skulle vara att tvingas gå igenom samma sak som du har gjort.
Du tänker nog som många, många andra föräldrar vad gäller barnens liv. Jag tänker så om Ellen(snart 4 år) men inte om Gustav (snart 2 år), inte än.
Han är så liten och har liksom inga större behov av att ha kompisar, vara en i gänget, klara av sociala samanhang på ett visst sätt, eller vad det nu kan vara.
Jag vågar knappt tänka på skolan...ser framför mig mobbning, mindre bra lärare mm mm. Får ont i magen bara jag tänker mig ett av barnen (eller båda..) ensamma på en skolgård och utan kompisar. Det är nog min närmast förestående ångest vad gäller barnen..
Skönt att läsa att man inte är ensam om de tankarna!
Stor kram!
/Isa
Ja, att ha barn är verkligen så stort! Och jag tror absolut att grundtryggheten är det absolut viktigaste för att barnen ska kunna skapa sig ett bra liv. Jag är tacksam för varje dag jag ser att barnen mår bra, har vänner, funkar bra i skolan, sakta men säkert skapar sin identitet som egen individ. För mig personligen är nog "navelsträngen" svårast att klippa... försöker verkligen vänja mig vid att de inte behöver mig på samma sätt längre, att de måste ha en chans att bli självständiga och starka utan att jag alltid rensar vägen framför dem. Man vill skämma bort dem, och underlätta allt för dem, men ändå inte helt och hållet, för deras skull. En svår balansgång helt enkelt. Trots allt är det så underbart fanatastiskt att se sina barn utvecklas och det är verkligen det finaste man har
:-)och jag lider verkligen med dig när du berättar om ditt förlorade barn, jättefin text.
isa- du är absolut inte ensam om de där jobbiga tankarna! Innan tvillingarna började skolan var jag så nervös, men sen blev det ju hur bra som helst. Jättebra skola, kompisar, lyckliga barn- vad mer kan man begära?
Tack för dina ord, det hjälper att skriva av sig. Det är först nu, sedan jag väntade dottern, som jag börjat sörja på riktigt. Innan var det bara chock allting.
sarachella- ja, det är stort. Ofantligt stort. Och ibland kan jag faktiskt bli avundsjuk på dig- dina barn är ändå ganska stora och allt har liksom gått bra! Och du är fortfarande ung. :-)
Fast man slappnar aldrig av, även om de är stora. För de känns alltid små, och det är det som är det jobbiga, att acceptera att de är så stora som de är fast de känns små... hm, krångligt det där. Men däremot är det ganska skönt att tänka att man fortfarande är relativt ung, fast barnen börjar bli stora ;-)
Skicka en kommentar