Att ta farväl har aldrig varit min starka sida

Och med detta sätter jag nog punkt för den här bloggen.
Den har tjänat sitt syfte.

Ni som känner mig vet att jag säkert dyker upp snart igen, men inte på Via Fabretti. Den här bloggen har tjänat till att bearbeta en hel del smärta. Det är över.

Den behövs inte mer.

Vi fann honom!

Igår kväll hände någonting som fick mig att inse det självklara och enkla.
När jag började blogga för tre år sedan, handlade det hela om att skriva av mig smärtan och sorgen över barnet jag förlorade. Jag har haft ett antal bloggar, min rastlöshet och rädsla för att såra andra människor har gjort att jag stängt dörren och gått vidare. Dock alltid med samma, om än omedvetna, motiv‚ att få ur mig ilskan, bitterheten och sorgen.

Sent igår kväll klarnade allt. Det som är viktigt är de människor som lever nu, de människor som borde stå mig nära, men som jag faktiskt inte känner. Min livslånga rastlöshet kanske är en önskan om svaren. Att förenas. Att höra till. Att finna en samhörighet.

Ett litet meddelande gjorde att sorgen drog iväg. Mitt lilla, för hon var onekligen liten, barn som föddes till att dö för tio år sedan, kommer inte att begränsa mig mer. Det är över.
Idag känner jag mig fri. Idag känner jag samma bubblande glädje som levde i mig när jag allt som oftast sprang på Italiens knaggliga gator.

Den som fick mig att inse allt det här? Jo, det var Maya. En syster som jag träffat två gånger. Ena gången när hon var i princip nyfödd och andra gången på hennes studentfest i somras.

Tack, Maya!