94 år & blodsbandstrubbel

– Kom in, sa hon och öppnade dörren till sitt gula gavelradhus med trädgård i perfekt skick. Rak i ryggen och med en ljusblå klänning. Hon visade oss genast säcken med ogräs som hon samlat ihop.

Hon fyller 94 år i höst och bor helt själv. Två våningar städar hon själv varje dag. Inte ett dammkorn syns. Hon sköter trädgården. Promenerar en timme för att handla. Varje dag. Pratar som hon gjort sedan den dag jag träffade henne för första gången. Jag minns att jag tyckte att hon vad väldigt gammal redan då. Då var jag 12 år. Nu är jag 34. Hon är min lillebrors farmor. Hon bakar de godaste havreflarnen, även om det var länge sedan jag smakade dem.

Igår hälsade vi på henne. Min ene son funderade en stund och frågade sedan om hon är morbrors farmor. Jag sa ja. Var är din farmor, frågade han mig. Jag berättade att hon dog innan jag föddes. Han undrade om hon inte kan vara min farmor också. Jag drack lite kaffe och visste inte riktigt vad jag skulle svara. Samma son frågade för en tid sedan om inte deras lillasysters farmor Claudia också kan vara deras farmor. Ibland är livet i en pusselfamilj inte alltför lätt. Jag har själv levt det och mina barn lever rakt i det just nu. Känslor åker hit och dit. Vart hör jag?
Fast i slutändan är vi väl ändå alla bara människor som möts i livet?

För övrigt önskar jag att jag blir lika pigg som min lillebrors farmor när jag blir gammal. Med undantaget att jag nog aldrig kommer att baka några spröda havreflarn.

Konserverad aubergin & en sorg

Pratade nyss med L. Hon har fyndat så många som fem par skor idag och firade det hela med ett glas vin och en konservburk med aubergin. Hon berättade om kursen i magdans som börjar i höst och om hur det känns när barnen åkt iväg till deras pappa igen. Om ensamhet, men också om tid för sig själv. Jag pratade mig varm om min pilates. Om min längtan bort från småbarnsåren. Jag erkänner; min längtan till den som jag var, och faktiskt fortfarande är. L får mig alltid på gott humör.

Tvillingarna är så stora nu och det är en glädje. Dottern är förstås alldeles underbar, men ja – det var tufft att börja om igen. Och trots att jag egentligen kallar mig ateist, tackar jag Gud för att jag fick tre barn. Det trodde jag inte för snart tio år sedan, när de sa att min bebis inte hade en chans. Tio år? I slutet av augusti är det tio år sedan jag födde henne en av de varmaste sensommardagarna. Vad har jag gjort sedan dess? Sörjt. Och det gör jag väl fortfarande. Sorgen som ingen ser hindrar mig alltför mycket. Den är min hemlighet.

Och den är förbannat tung att bära emellanåt.

Update: Jag hann med ett pilatespass ikväll också.

Jodå, jag är här ibland

Jag är här och där. I stan och på landet. Försöker hitta känslan av sommar. Fast nu börjar jag, ärligt talat, bli trött på att bo i en resväska. Italienska värmen börjar blekna bort i våra sinnen. Fast idag skiner faktiskt solen i Stockholm och vattnet glittrar. E jobbar, jag är hemma själv med alla tre ungar och det kan, oftast faktiskt, vara nästa precis vad jag klarar av. Jag är inte så bra på sånt.

Dricker min andra kopp kaffe. Ser uteserveringarna på gatan utanför och känner mig genast lite piggare. Vardagsliv är inte att förakta, men än är inte semestern slut. Och fönstren är förfärligt smutsiga av regnet som tydligen öste ner allt medan vi kände solen bränna vareviga dag i Italien.

Ikväll gäller pilatesträning.

Hemma, det är väl där hjärtat är?

Vad är det här? Jag trodde att sommaren skulle blomma för fullt just nu. Men icke. Ute öser regnet ner och kvällarna är lika kalla som de där höstkvällarna som man tvingar sig att sitta ute i. Under filtar, huttrande och med ett stelt leende – för inte vill vi släppa den ljuva sommaren än?

Jag är van vid 30 graders värme. Strålande sol. Hetta. Brunbrända gräsmattor. Stekhet sand som bränner under fötterna. Svalkande salt hav. Den ljuvligaste pasta. Det möraste köttet. De allra godaste grönsakerna och frukterna som har mognat där de ska. De snyggaste skorna... Ja, jag vet. Jag älskar Italien och jag är medveten om att jag kan låta en aning tjatig. Men, jag längtar tillbaka. Mer och mer för varje år. Nu har jag inte längre hela livet framför mig. Nu lever jag mitt i det. Beslut måste tas och kan inte skjutas fram.

Om några veckor ska jag till en annan plats som betyder otroligt mycket för mig. Till Ålands klippor. Där mina djupaste rötter finns. De struntar i att jag är född i Stockholm. De håller mig fast lika hårt som tången fastnar i fisknäten. Dock nöjer jag mig med att gå ut på den där röda stenen som jag gjort sedan jag var liten. Barfota. Den är så len. Stenen en bit ut i vattnet. Framför ser man bara havet och horisonten. Det är den vackraste av platser. Och jag njuter av att komma dit varje år. Till de marker som mina förfäder gått på i århundraden. Till huset där jag tillbringat varenda sommarlov som barn. Till minnen som har format mig till den jag är.

Och lägenheten i Stockholm. Jag stortrivs. Tre platser där mitt hjärta finns. Fast sanningen är den att jag vill ha mer av Italien. Nästa år stannar vi längre. Kanske hela sommaren? Fast några sommardagar sparar jag till meditation på de åländska klipporna, min själ behöver det.

En märklig beställning

För några kvällar sedan fick de en märklig beställning på baren på det lilla torget i den lilla staden Numana i Italien. Baren med neonskyltar. Ja, ni känner absolut igen den om ni skulle råka ha vägarna förbi. Det är den enda baren på det lilla torget och den ligger mittemot glassbaren Morelli. Det sägs förresten att Italiens allra godast glass kommer just därifrån. Den var förödande god, min favorit blev snabbt citron och blodgrapefrukt.

Den där beställningen då... Jo, väldigt sent på kvällen kom en man med tre barn och en fru med många shoppingkassar in. Han beställde en Gin & Tonic, en chokladkanin med bjällra kring halsen, en påse med rosa karameller som hade kletat ihop sig med varandra i värmen och frun - hon beställde en mineralvatten. Med bubbel. Hon ångrade sig snabbt, när de satt där ute i den ljumma natten och syrsorna ropade. Hon smakade makens Gin & Tonic. Den var god. Hon smakade ett kaninöra. Sög på en klibbig rosa karamell och tittade ut i den levande natten. Och kände sig så hemma som hon bara gör just där. Bland Italiens kullar.

När hon kom hem till lägenheten lite senare den där natten, provade hon alla skor hon köpt. De andra sov.
En ödla sprang förbi på balkongen.

Så var den italienska sommaren slut

Tillbaka i Stockholm. Längtar som vanligt tillbaka till Italien.
Återkommer strax!