– Kom in, sa hon och öppnade dörren till sitt gula gavelradhus med trädgård i perfekt skick. Rak i ryggen och med en ljusblå klänning. Hon visade oss genast säcken med ogräs som hon samlat ihop.
Hon fyller 94 år i höst och bor helt själv. Två våningar städar hon själv varje dag. Inte ett dammkorn syns. Hon sköter trädgården. Promenerar en timme för att handla. Varje dag. Pratar som hon gjort sedan den dag jag träffade henne för första gången. Jag minns att jag tyckte att hon vad väldigt gammal redan då. Då var jag 12 år. Nu är jag 34. Hon är min lillebrors farmor. Hon bakar de godaste havreflarnen, även om det var länge sedan jag smakade dem.
Igår hälsade vi på henne. Min ene son funderade en stund och frågade sedan om hon är morbrors farmor. Jag sa ja. Var är din farmor, frågade han mig. Jag berättade att hon dog innan jag föddes. Han undrade om hon inte kan vara min farmor också. Jag drack lite kaffe och visste inte riktigt vad jag skulle svara. Samma son frågade för en tid sedan om inte deras lillasysters farmor Claudia också kan vara deras farmor. Ibland är livet i en pusselfamilj inte alltför lätt. Jag har själv levt det och mina barn lever rakt i det just nu. Känslor åker hit och dit. Vart hör jag?
Fast i slutändan är vi väl ändå alla bara människor som möts i livet?
För övrigt önskar jag att jag blir lika pigg som min lillebrors farmor när jag blir gammal. Med undantaget att jag nog aldrig kommer att baka några spröda havreflarn.
31 juli 2007
94 år & blodsbandstrubbel
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Tänk så härligt om man fick åldras så! Havreflarn kan du börja med vid si sådär 85-års ålder, då blir desäkert spröda tills du fyllt 94 ;)
jessika- ja, visst är det! Smart idé att börja med havreflarnen vid 85! :-)
Min farmor är också 94 år och fortfarande pigg. Det enda är väl att hon nu glömmer precis allt, det man sa 2 min tidigare ung. så samtalen är väl inte längre vad de har varit... ;-)Och jag hoppas också att jag får leva så länge :D
sarachella- och vid den åldern kanske vi sitter och blickar ut över det italienska landskapet?
Från en som knappt har någon familj så måste jag säga att jag tycker nog att alla är vi människor som möts o oavsett "titlar" så är de vad VI vill att de skall vara.
Hänger du med hur jag menar? ;)
KRAM... hoppas alltid att vi möts snart igen!
jenn- jag hänger med! :-) Och du, en fika snart?
Skicka en kommentar