Om ett samtal

Vi pratade länge i telefonen alldeles nyss. Om två av mina tre barn som är där på landet just nu. Om vädret. Om meningslösheten som kan kännas i livet ibland; vi vill ju leva för alltid. Om rynkor, om hur vackert hon faktiskt tycker att det är med ett åldrat ansikte. Jag höll med. Det är vackert, livets fåror. Vi pratade även om vad vi ska ta med oss ut till landet att grilla imorgon.

Då, mitt i samtalet slog det mig; vi är så nära, så himla nära. Och så lika till utseendet. Det har alltid alla sagt. Ändå är det som om vi tassar runt på tå. Ja, det är något som vi inte vågar närma oss av rädsla. För att förlora varandra? För en sanning vi inte vill höra? Fast egentligen kanske det, helt enkelt, är bäst att ha det som vi har det. Vi levde så tätt intill, tills den dag det kom en lillebror och flera nya människor som skulle bli en ny familj. Då var jag 12 år och valde på något sätt att lämna bubblan. Sedan den dagen är det han som står där, tätt, tätt intill. Jag gick ut i livet. Kanske lite sårad? Med högmod? Min stolthet, över jag vet inte vad, fick mig att lämna min plats till honom. En ny familj hade skapats. Nu har rollerna stabiliserats. Även om jag fortfarande söker några pusselbitar.

Det här kommer jag förmodligen inte att publicera på bloggen. Och om jag ändå gör det, blir det antagligen raderat senare ikväll. Av mig. Jag kan nämligen inte tänka riktigt klart just nu – har nog ätit alldeles för lite kolhydrater idag. Då funkar inte min hjärna.

Nu ringer klockan- lasagnen är klar.