Pratade nyss med L. Hon har fyndat så många som fem par skor idag och firade det hela med ett glas vin och en konservburk med aubergin. Hon berättade om kursen i magdans som börjar i höst och om hur det känns när barnen åkt iväg till deras pappa igen. Om ensamhet, men också om tid för sig själv. Jag pratade mig varm om min pilates. Om min längtan bort från småbarnsåren. Jag erkänner; min längtan till den som jag var, och faktiskt fortfarande är. L får mig alltid på gott humör.
Tvillingarna är så stora nu och det är en glädje. Dottern är förstås alldeles underbar, men ja – det var tufft att börja om igen. Och trots att jag egentligen kallar mig ateist, tackar jag Gud för att jag fick tre barn. Det trodde jag inte för snart tio år sedan, när de sa att min bebis inte hade en chans. Tio år? I slutet av augusti är det tio år sedan jag födde henne en av de varmaste sensommardagarna. Vad har jag gjort sedan dess? Sörjt. Och det gör jag väl fortfarande. Sorgen som ingen ser hindrar mig alltför mycket. Den är min hemlighet.
Och den är förbannat tung att bära emellanåt.
Update: Jag hann med ett pilatespass ikväll också.
31 juli 2007
Konserverad aubergin & en sorg
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag känner såväl igen mej i att vilja bli jag igen. Det är jobbigt att börja om med småbarnsåren och det är så skönt att se att man inte är ensam om känslorna. Vi får leva i nuet och vips så far våra tvååringar iväg till kompisar, klarar sej utan punktmarkering osv.
En stoor kram kommer här till dej. Tänk att 10 år gått. Jag hoppas att du kan leva med din sorg utan att den tar dej för mycket.
malin- håller med. Skönt att veta att man inte är ensam om de känslorna. Tack för kramen, jag är lycklig. Även om sorgen över min förstfödda lilla tjej alltid kommer att finnas där.
Skicka en kommentar