Hemma, det är väl där hjärtat är?

Vad är det här? Jag trodde att sommaren skulle blomma för fullt just nu. Men icke. Ute öser regnet ner och kvällarna är lika kalla som de där höstkvällarna som man tvingar sig att sitta ute i. Under filtar, huttrande och med ett stelt leende – för inte vill vi släppa den ljuva sommaren än?

Jag är van vid 30 graders värme. Strålande sol. Hetta. Brunbrända gräsmattor. Stekhet sand som bränner under fötterna. Svalkande salt hav. Den ljuvligaste pasta. Det möraste köttet. De allra godaste grönsakerna och frukterna som har mognat där de ska. De snyggaste skorna... Ja, jag vet. Jag älskar Italien och jag är medveten om att jag kan låta en aning tjatig. Men, jag längtar tillbaka. Mer och mer för varje år. Nu har jag inte längre hela livet framför mig. Nu lever jag mitt i det. Beslut måste tas och kan inte skjutas fram.

Om några veckor ska jag till en annan plats som betyder otroligt mycket för mig. Till Ålands klippor. Där mina djupaste rötter finns. De struntar i att jag är född i Stockholm. De håller mig fast lika hårt som tången fastnar i fisknäten. Dock nöjer jag mig med att gå ut på den där röda stenen som jag gjort sedan jag var liten. Barfota. Den är så len. Stenen en bit ut i vattnet. Framför ser man bara havet och horisonten. Det är den vackraste av platser. Och jag njuter av att komma dit varje år. Till de marker som mina förfäder gått på i århundraden. Till huset där jag tillbringat varenda sommarlov som barn. Till minnen som har format mig till den jag är.

Och lägenheten i Stockholm. Jag stortrivs. Tre platser där mitt hjärta finns. Fast sanningen är den att jag vill ha mer av Italien. Nästa år stannar vi längre. Kanske hela sommaren? Fast några sommardagar sparar jag till meditation på de åländska klipporna, min själ behöver det.