Jag gick ut för alltid

Några sidor kvar av Isobels "Jag går bara ut en stund". Hon berättar en historia skrämmande lik min egen. En av de vackraste nätterna i augusti för snart tio år sedan föddes min dotter i en plåthink. Alldeles för tidigt. Jag dödade henne, precis som Isobel gjorde. För att läkarna sa att hon ändå inte hade någon chans.

Jag flydde också till andra människor i min förtvivlan och vilja att döva smärtan. Det var bara det att jag inte bara gick ut en liten stund. Jag gick ut för alltid ur det äktenskapet. Lämnade honom där vid köksbordet i dalastil, ( bordet som jag alltid avskytt), ensam i sin egen förvåning och sorg. Efter barnet i plåthinken, missfall och en miljard brustna hopp.

Det dåliga samvetet förföljer mig. Äter upp mig och hänger likt en vemodig skugga över min nya familj och nyfunna lycka. Jag skäms över hur jag behandlade den människa som var mitt liv. Mitt försvar är att jag tappade fotfästet helt. Min sorg över min dotter och mina krossade drömmar blandades i den där iskalla plåthinken. En varm och fuktig stjärnklar natt som höll på att övergå till morgon. I augusti. Då föddes hon. Och en del av mig dog. För alltid.

Ändå är han fortfarande min vän. Han måste ha förstått. Någonstans i den djupaste smärta. Han är godare än vad jag är. Det måste han bara vara.