Nervositet & japansk lycka

Idag drog det igång. Jobbprojektet. Och vi fann faktiskt varandra direkt, tror jag. Där stod jag i trappan, letade bland alla namnen på porttelefonen, med mobilen tätt intill örat, strandväskan i skrikande färger på armen, sommarskor och ilsket rosa nagellack på tånaglarna. Och med stora solgalsögon som täckte alltför mycket av mitt ansikte.

Så kom hon. Jag har ju aldrig träffat henne förut, men kände igen henne från en bild jag sett. Jag sa hej till personen i mobilen. Ja, det var förresten en av mina systrar, som satt hemma, mammaledig och som längtade tillbaka till arbetslivet. Trasslade in mig i alla plingande japanska små mobilsmycken jag har hängandes i mobilen. De ska tydligen föra med sig lycka i livet. Det säger min lillebror; de är en present från honom. Jag vågar inte ta bort dem nu, även om de plingar och trasslar in sig i allt. Och får mig att känna mig extremt barnslig.

Där på trappan, med strandväskan, mobiltrasslet och de stora solgalsögonen tog vi i hand. Nervositeten försvann i det ögonblicket jag trasslade ut mina japanska små lyckogrejer. Vi pratade jobb, tidsplan, mer jobb och om en hel del annat. Som om vi redan kände varandra.

Jag tror att det här kommer att bli oerhört spännande, roligt, lärorikt och stressigt.

- Nu kör vi, sa hon.

Nu sätter det fart. Imorgon börjar allvaret. Men nu ska jag dricka ett glas rött vin och njuta av att mörket inte lagt sig riktigt över Stockholm än.