Knastrande grus & en märklig känsla

Gruset knastrade under fötterna där vi gick över den okända gården. De liksom skuttade fram av glädje, medan jag mest såg mig förvirrat omkring. I handen bar jag min strandbag i skrikande färger inklusive paljetter. Ja, jag bara älskar den. I andra handen en röd påse från BR, i påsen låg två paket inslagna i BR´s egna, alldeles förskräckliga omslagspapper. Tiden fanns inte att slå in dem i något snyggare. Eller var det kanske orken som inte räckte till?

Slår koden och går in. Möts av två leende föräldrar och ett förväntansfullt barn. Vi ler allihopa. Vi pratar artigt om väder och vind och så. Jag säger:

- Hejdå, jag hämtar vid fyra.

Går därifrån med en märklig känsla i magen. Ibland klickar det inte mellan människor. Ibland känner jag mig som en fejkmamma. Jag är inte den där präktiga mamman. Inte alls. Jag är ego. Jag sitter mycket hellre på en uteservering och blickar ut över folkvimlet än bakar bullar. Jag drömmer om att förverkliga mig själv. Om att äntligen få lite tid för bara mig, för att få utvecklas på det jag är bra på. Få gå framåt i livet. För visst är det väl så att det ena inte behöver utesluta det andra? Nu säger jag det igen, det där som jag känner att jag måste säga för att inte bli missförstådd: Jag älskar mina barn över allt annat.
Men jag älskar mig själv nästan lika mycket. Och min man.
För övrigt bakar jag aldrig.