Världen som var min

Ja, jag vet. Den här bloggen är sorgligt ouppdaterad. Nästan all min tid går åt till att jobba nu. Jag stortrivs. Mitt i lyckan över att åter få jobba och slippa torka mangopuré och annat, slog det mig att jag inte är 25 år längre. Och det slog till ordentligt. I oktober fyller jag 35. Tiden rinner ifrån mig, likaså livet.

Jag ville så mycket. Hade så stora drömmar. Mitt självförtroende var enormt och världen var mitt hem. Tills den soliga eftermiddag en läkare tittade mig i ögonen och sa att mitt barn inte hade en chans. Sedan den dagen lever jag med en ständig rädsla att förlora de jag älskar. Såsom jag har gjort.

I oktober fyller jag alltså 35 år. Tills dess måste jag inse att mitt liv förhoppningsvis inte är slut. Jag måste våga vara lycklig. Det är som om jag liksom inte tror att jag förtjänar den där lyckan som jag faktiskt har just nu. Jag måste få tillbaka min tro på livet.
Det är en ständig kamp.