Jag rasade ihop, bokstavligt talat. Efter EKG och andra undersökningar kom det fram att det troligen är stress. Och det misstänkte jag med en gång. Fick betablockerare för att ta om hjärtklappningen blir för jobbig. Känns inte så kul.
Men så är det; jag har levt med konstant inre stress sedan den där dagen de sa att mitt barn inte hade en chans. Varningsklockorna har ringt, men jag har ignorerat dem. I hopp att att skapa en trygghet där inget ont kan nå mig. Det är bara det att det går inte. Jag vet alltför väl att man kan förlora allt på en sekund. Jag måste acceptera det nu.
Nu ska jag börja skriva en artikel om qigong. Och det kommer nog in lägligt i mitt liv. För övrigt beställde jag en dvd med Tai-Chi igår. Något måste förändras. Nu.
19 april 2007
Livet blev för mycket
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Usch, det låter inte så bra. men kroppen säger ju till slut ifrån, så är det bara. Tänk på att ta hand om dig nu, livet är för kort för att stressas bort:-)
Stoppa undan och soppa under är du inte ensam om att vara mästare på, tror man måste gå in i väggen för att kunna gå framåt. Stor kram och lyssna känn och lycka till!
Vila Sara, vila.
Kram!
Kan man inte få reklamera vissa delar av sitt liv och börja om? Kramar till dig!
Hittade dig via Lo. Undrar vem du är och vad du har för tillvaro ... vi har tydligen ngt gemensamt ;)
Åh söta Sara, ta hand om dig!!!
Alla- tack, snälla ni! Jag försöker att ta det lugnt. Det är inte lätt. Men jag försöker.
Skicka en kommentar