Räddningen kom med en grön Fiat

Den här texten har funnits i någon av mina förra bloggar. Den finns för övrigt publicerad i tidningen Familj just nu. Fast de har, irriterande nog, missat mitt namn och skrivit Sofia istället. Publicerar texten här också, i samband med att mina killar fyller 7 år imorgon, den 28 mars 2007.

Jag kom hem från BB till en helt ny lägenhet. En bostadrätt, tre rum och kök. Och inglasad balkong ut mot motorvägen. Jag hade inte med mig ett barn som man brukar ha – utan två alldeles nyfödda. Oftast brukar man nog vara två föräldrar också. Jag var själv. Pappan till barnen och jag gick skilda vägar redan under graviditeten.
Jag var snittad. Katastrofsnitt. Det höll på att gå riktigt, riktigt illa. Läkarna fick ut mina barn i tid. Allt medan jag sov. Jag sov den stunden som jag blev mamma. Och fyra timmar till.

Där stod jag då i den nya lägenheten i Årsta. Stirrade mig omkring och undrade hur i helvete jag skulle klara det här? På golvet stod en babylift med en bebis i rött och en bebis i blått. Två pojkar. Exakt likadana. Tur att den ene hade ett stort födelsemärke på foten.

Första eldprovet – båda var hungriga samtidigt. De behövde ersättning på grund av vissa omständigheter. Av smärta gick jag böjd, liknade min gammelmormor på Åland. Hon hade oftast en blommig städrock på sig. Tror den gick i grönt.
Jag skakade två flaskor ersättning. Var exakt så noga med hygienen som sig bör.
Jag la ena killen på soffan och stödde nappflaskan mot soffryggen. La den andra killen bredvid och stödde nappflaskan mot den första killen.
Enlingmammorna förfasade sig:

- Förståååår du inte att barn behöver närhet när de äter?

Tiden gick. Jag blev tröttare och tröttare. Ibland kröp jag ut i köket för att fixa två flaskor välling. Att göra allt dubbelt satt nu i ryggraden. Nu ska jag erkänna en sak: det fanns dagar då de fick välling en hel dag, för att jag var för trött. Nu är det sagt. När de andra föräldrarna frågade om jag ville följa med till parken, var min enda fråga:

- Finns det staket runt hela?

Det var nästan stört omöjligt att jaga två små pojkar, snabba som illrar, som alltid sprang åt varsitt håll. Tröttheten gjorde att reaktionsförmågen inte var vad den borde vara heller.

Så kom då perioden då en av dem aldrig sov på nätterna, och nej – jag kunde inte sova på dagen när han sov; ty då hade jag den andra pojken som var vaken. Livet omkring tedde sig som en dimma. Tiden kändes som en evighet. Kände mig som en hamster som springer i sitt hjul; jag kom aldrig ut. Åren flöt samman. I en enda röra.
Vet ni vad- jag kan inte skriva så mycket mer: för jag minns knappt mina söners första år i livet. Jag minns bara tröttheten och ensamheten. Och att man alltid skulle göra allt gånger två.

De fyllde tre år och jag kände att livet började komma åter. En kall höstdag i oktober kom en man med italienska rötter och en liten grön Fiat in i vårt liv. Han klev in som om det vore den självklaraste sak i världen. Första gången han sov över, kräktes ett barn över hela sängen. Han torkade upp. Jag stirrade. Och tänkte i mitt stilla sinne:

- Herregud, jag hade flytt så fort som möjligt!

Det gjorde han inte. Och från den dagen får mina barn äta äkta italiensk spaghetti istället för deras mors hel- och halvfabrikat.

När vår dotter föddes slog det mig – jaha, är det såhär det är att ha barn! Och jag har gett henne flaska medan hon legat i min famn. Vareviga gång.