Mucha & 7-årsdagar

Det är så märkligt. Förut bloggade jag jämt. Och nu finns absolut ingen inspiration alls. Trots allt saknar jag bloggen- därför börjar jag från och med nu att skriva igen. Vare sig jag har lust eller inte.

Imorgon ska jag lämna in ett reportage om Mucha-utställningen på Dansmuséet. I lördags var jag där, men innan hann jag med en fika på Götgatsbacken med några klasskamrater. E hade fått i uppgift att skriva ett reportage om cafétrenden på just Götbacksbacken. Perfekt ämne för mig. Vi höll henne sällskap på första fiket, Sosta. E kom fram till, vid dagens slut, att de hade det bästa kaffet.

Imorgon fyller även mina tvillingkillar 7 år. Det är exakt 7 år sen jag höll på att förlora dem under förlossningen. 7 år sedan de i panik rullade iväg mig till operation och jag själv drog ner masken över ansiktet för att få försvinna från det fruktansvärda. 7 år sedan jag vaknade upp alldeles för tidigt och det kändes som om de fortfarande skar i mig. 7 år sedan en sköterska sprang fram och sa:

- Du har fått två fina pojkar!

Det visste jag redan. En känsla så stark talade om för mig att de klarat sig. Och jag, jag grät efter mer smärtstillande. Och fick det. De kunde inte förstå att jag vaknade så tidigt.
Och i en annan del av Södersjukhuset, satt min syster och sjöng för mina små killar. Två exakt likadana. Starka, envisa- de karade sig mot alla odds.

Det var för 7 år sedan. Vi hade en tuff start tillsammans, vilket har gjort oss starka tillsammans. Sedan några år tillbaka föll livets pusselbitar på plats för oss.

Det är med tårar av glädje jag ser er så lyckliga i skolan, så fulla av liv och det är med den starkaste av känslor, som ni kan göra mig galen ibland!
Christian och Patrik- jag älskar er över allt annat! Stort grattis på er 7-årsdag!

/Mamma