Neonglitter i mitt hjärta

Jag borde inte sitta här med en kopp vitt te och skriva. Jag borde plugga på tentan. De snart 7-åriga sönerna ligger i sina sängar och snörvlar mellan hostattackerna. Minidottern ligger i soffan, det går bara inte att få henne att sova just ikväll. Själv är jag sjuk och trött och inte alls i form för att blogga ens. Å andra sidan måste jag ju ge bloggen ett livstecken. Tänkte jag.

Imorgon ska ett reportage in. På onsdag är det muntlig och skriftlig redovisning och efter det är det bara att slå sig ner för att skriva tenta. På lördag vankas det reportage på stan. Dagen innan får vi reda på vart vi ska, tills dess är det en hemlighet. Efter det är det dags för tidningsprojektet och då hoppas jag att tempot på kursen lugnar ner sig iallfall litegrann. Min familj har fått stå tillbaka alltför mycket de senaste veckorna.

För övrigt måste jag sluta stressa. Det här går inte. Hjärtklappning varje dag är inte bra. Och idag blödde jag näsblod också. Det har jag bara gjort som gravid förut. Hypokondriskt lagda Sara blev genast panikslagen och trodde det värsta. Inte blev det bättre av att jag googlade på näsblod och såg en rad där det stod att i sällsynta fall kan det bero på allvarliga sjukdomar. Ännu värre blev det när jag skurade toaletten samtidigt som jag pratade med mitt ex, tvillingarnas pappa i telefonen, och han upplyste mig om att människor faktiskt dött av näsblod. Då fick jag sätta mig där på toalettgolvet med Ajaxflaskan i ett stadigt grepp i ena handen och mirakeltrasan i den andra.

När nästa veckas prövningar är över ska jag börja ägna mig åt bloggen. Den här nya har ju inte ens fått en själ än. Jag saknar faktiskt Neonglitter. Den var min ögonsten.

Men nu- åter till pressetik och tryckfrihetslagarna. Ha en trevlig kväll!