Till er

Det här brevet är till er. Till er som jag kanske borde ägna all min tid åt. Någon dag, långt in i framtiden, kanske ni läser mina förvirrade rader. Då vill jag att ni ska veta att jag ser er glädje varje gång jag stannar upp. Jag känner er lycka då jag för någon minut ägnar just dig min fulla uppmärksamhet. Mitt hjärta värms. Och ändå driver min rastlöshet mig bort. Vidare. Jag virvlar förbi, med blicken i fjärran, tankar någon helt annanstans. Också. Tro mig, jag ser er besvikelse när jag lika snabbt drar iväg. Fast ni ska veta att en del av mig är alltid hos er. Alltid. Även om det inte alltid märks. Varje kväll när jag ska somna, kommer känslan. Den där av dåligt samvete. Av att inte räcka till. Mina två förstfödda – ni var ju två! Hur gör man då? Men kanske allra mest av rädsla. En oerhörd skräck av att förlora de man älskar. För det har jag gjort. Det som fick mig längst ner på botten var när de sa att hon, min lilla flicka, inte hade en chans. När de sa att det var bättre att avbryta hennes liv. Och jag; ja, jag bara gjorde som de sa. Jag kramar om täcket och önskar att ni visste hur mycket jag älskar er! Så kommer då morgonen; med ny kraft och en miljon förhoppningar. Tvivlet är borta. Livet ska levas här och nu. Min kärlek till livet är stark och till er lika stark. Nu är det min tur, att få göra det jag alltid velat. Ni kommer alltid att finnas med mig. Då kan jag visa er min sanna glädje och mitt riktiga jag.
P och C – vi har gått igenom så mycket tillsammans som har bundit oss samman. Ni föddes med största dramatik en dag i slutet av mars. Då snö och solsken blandades om vartannat. Ni var starka. Det var så nära att jag förlorade även er. Er envishet kommer från mig, likaså skrattgroparna. Ni är mitt allt. Vad vi har kämpat tillsammans! Och ni kommer ihåg den där dagen när E kom in i vårt liv. Vi pratar om det ibland. Minns när det bara var vi tre. Vi kommer alltid fram till att det är bra mycket bättre nu.
Och du, lilla A – även du med mina skrattgropar. En kaxig krabat som föddes rakt in en familjs trygghet. Orädd, ovetandes om livets orättvisa. Men du, långt där inne i din blick, skymtar jag något välbekant. Något som kommer från de åländska klipporna.
De där skrattgroparna förresten, de lär visst komma från min farmor.
Kom ihåg att jag älskar er. För alltid. Och min önskan är att ni ska följa era egna vägar i livet. Gör er fria från mig. Jag finns alltid här iallafall.