Utmanad

För en tid sedan blev jag utmanad av den här bloggvännen och jag ska förstås svara på åtta vanor – höll på att skriva ovanor – som jag lovat. Det är mycket möjligt, ja, säg högst troligt, att jag faktiskt missuppfattat hela grejen, men nu kör jag på mitt sätt. Ok, är ni med? Mina åtta märkligheter kommer här:

• jag är extemt pedant. Ja, kanske till och med väldigt jobbigt pedant för de människor som jag lever tillsammans med. Fast de har inte sagt något. Än. Kanske bara antytt någon enstaka gång eller så.
• jag är väldigt… permalosa heter det på italienska, hjälp mig – nu har jag glömt ordet på svenska! Jo, lättstött kan man nog säga på svenska. Svenskan är för övrigt mitt modersmål, men ibland snurrar hjärnan lite knäppt. Min italienske make ropar nu att den bästa översättningen är lättretad eller snarstucken. Jag tror han slog i lexikonet.
• jag tror alltid det värsta. Särskilt om nätterna kommer de tankarna. Om övergivenhet och människor som försvinner för alltid.
• jag målade jämt förut och var så säker på att min framtid skulle vara som konstnär. Eller möbeldesigner. Det blev jag inte.
• jag är våg och har de flesta ascendenter (det heter väl så?) i just vågen. En god vän berättade för mig att det betyder att jag alltid kommer att välja de svåraste vägarna i livet. Och det har jag nog gjort. Det vill jag förstås ändra på.
• på den tiden när jag var ensamstående tvillingmamma och alldeles förbannat trött och sliten, sminkade jag mig varje dag. Det var min livboj. Jag fanns där fortfarande. Någonstans bland spillrorna. Jag sminkar mig fortfarande även om jag bara ska till Konsum och köpa naturell lättyoghurt. Jag älskar naturell lättyoghurt. Oops, det blev visst två vanor i en och samma punkt. Detta beror nog på att min ene son står och babblar med mig just nu om vulkaner samtidigt som han filosoferar om dinosauriernas undergång för ganska så länge sedan.
• jag gillar inte att göra ett jobb som jag inte är stolt över. Och det har jag precis gjort. Jag vågade nämligen inte säga vad jag tyckte. Då blev det såhär. Därför upprepar jag för mig själv, likt ett mantra; du måste våga tro på dig själv och säga ifrån. Om och om igen.