Visdomsord mitt i laxen

Vi åt lunch på Wayne´s idag. Varsin hälsosallad med lax. Och just när jag skar den möra laxen sa hon – som vet om allt mitt dåliga samvete över att jag kanske inte alltid varit den bästa mamman, att livet inte alltid varit en liten balett på rosor – det där självklara:

- Vet du, jag känner inget dåligt samvete alls. Jag gjorde så gott jag kunde utifrån den jag är.

Det är ju självklart. Varför har jag inte räknat ut den enkla matematiken själv?

Info

Det blir inte så mycket bloggande de här dagarna. Jobbar på Mama och Family Living den här veckan.

Om den 27 augusti 1997

Det är tio år sedan. Tio år sedan jag gick genom Tantolunden i gassande sol, på väg mot ett helt vanligt ultraljud. De där man liksom gör på ren rutin. Min dåvarande man gick bredvid, pratade om fotot han ville ha av barnet. Om vintern, när den skulle födas. Han visste inte då att hon skulle födas alldeles strax, bara någon vecka senare. Han hade ingen aning om att det bara var några minuter tills de skulle släppa bomben; den där om att vårt barn inte hade en chans i livet. Han var lyckligt ovetande.

En stund senare stirrade jag rakt in i barnmorskans oroliga blick. Hon rörde inte en min. Hela mitt inre visste att något var fruktansvärt fel. Hon kallade på en till. Hon rörde inte heller en min. Jag grät, fast de ännu inte hade sagt något. Min knallblåa klänning blev fläckig av salta tårar. Jag såg ingenting. Reste mig upp. De skickade oss på en akuttid till Södersjukhuset. En timme senare. Där drogs livets matta undan mina fötter. Jag grät hela vägen från Zinkensdamm till Södersjukhuset. Min man ville tydligen hålla hoppet levande. Jag var arg på honom för det. Jag visste redan.

En timme senare sa en leende läkare, hon var visst specialist på missbildningar, att min bebis inte hade en chans. Lika bra att avbryta det hela. Ja, så sa hon. Hon dunkade mig i ryggen och sa att det är tur att jag är så ung, jag har tiden framför mig. Förstod hon att hon puttade ner mig i det svartaste hål? Jag svalde tabletterna som skulle förbereda min kropp för en förlossning. Tre stycken. Hade jag något val? Hon sa att jag skulle komma tillbaka dagen efter för fostervattenprov. Jag kom tillbaka. Läkaren sa att att jag måste sluta gråta, annars fanns det risk att de sticker barnet. Och då dör det. Jag ville skrika: stick mitt barn! Låt det få slippa tvingas dö under en förlossning! Eller ännu värre – dö några minuter efter att det har fått se livets ljus. Döda det! Just så ville jag skrika. Ett älskat husdjur låter man somna in utan lidande. Varför skulle mitt barn få dö under en smärtsam förlossning?
Jag sa ingenting. Vågade inte. Jag kunde ju vara till besvär.

Någon vecka senare föddes min dotter. Efter 18 timmars fruktansvärda värkar kom hon. En liten docka på en pappershandduk. Jag vågade aldrig röra henne. Jag tittade. Vände bort huvudet och grät. De gick ut med henne.

Och där försvann allt det där som jag alltid tyckt varit en självklarhet i livet. Det var en lång väg tillbaka. Många brokiga vägar har jag gått sedan jag såg min förstfödda den 27 augusti 1997. Jag vågar knappt tro att jag äntligen hittat rätt. Jag måste våga lita på livet igen. Det är tio år sedan nu. Tio år sedan och jag kommer aldrig att förlåta mig själv för att jag inte höll i henne. Tio år som förändrat mig så totalt.

Jag vill ha mitt liv tillbaka.

En whisky i kylan

Spänningen är olidlig – ska jag bli granne med min lillebror? Han är med i budgivningen på en lägenhet mitt emot oss just nu. Vid närmare eftertanke är det nog helt perfekt; då kan vi grilla på hans uteplats varje fredag eller så. Han ska bjuda min man på en whisky i kylan har han sagt. Jag lär väl få ta med mig mitt glas med rött själv, men tills dess håller jag tummarna lite extra hårt.

Update: det blir en whisky för maken. Han fick den! Han fick den! Han fick den! Och nu slog det mig – han kommer säkert att vilja bli bjuden på middag i tid och otid!??

Högklackat & bara tår

Iskall viner vinden runt mina bara tår där jag trippar fram över bron med tre barn, på väg till skola och dagis. Solen ser lika varm ut som vanligt och vattnet springer omkring därnere som om det vore sommar. Det är det visst inte. Och där trippar jag, i sandaletter med höga klackar och korta byxor. Över en natt kom hösten. Det är ju inte ens september än!

Innan 1 oktober brukar jag inte ta på mig strumpor. För övrigt avskyr jag att ha strumpor på mig. Det är som att stoppa fötterna i säckar. De sitter aldrig bra. Jag får panik. Antagligen har jag fått strumpfobin med modersmjölken. En liten kuriosa; min mamma börjar aldrig med strumpor före den 1 oktober. Det var den dag jag föddes, en solig söndag för en massa år sedan. Solen sken och det var så varmt att antagligen väldigt få människor hade på sig strumpor den dagen. Nu har det blivit en princip i min familj. Inga strumpor före 1 oktober. Jag kanske ska tillägga att det är bara jag och min mor som följer den traditionen. Tyst. I yttersta samförstånd vägrar vi strumpor september ut. I år vet jag inte om jag kommer att palla – vår blodstradition är på väg att falla på dess trettiofemte år.

En libanesisk väninna brukar säga att det är stört omöjligt att ha snygga skor här i Norden.
Hon gillar inte heller strumpor.
Med ett par snygga stövlar förlåter jag dock strumporna – men då ska det banne mig vara vinter också!

Kapris sätter sprätt på den

Jag vill byta layout på min blogg. Eftersom jag är totalt koko när det gäller datorer tar min käre make saken i sina egna händer.

– Den här? frågar han.

– Den där?? skriker jag.

– Ja, men det är ju lime på. Och du gillar ju lime, säger han utan upprördhet i rösten.

– Då ser det ju ut som en matblogg ju… svarar jag med stor upprördhet.

– Visst fan, det tänkte jag inte på. Du är ju en total katastrof i köket, säger han. Mycket glatt.

Precis så är det. Nu återkommer jag till det den där jobbiga tiden när jag var ensamstående morsa till små, små tvillingar som alltid sprang – men aldrig åt samma håll. Då var det stört omöjligt att laga mat. Mikron var min räddning. Och spisen var alltid skinande ren. Den användes aldrig. Mina barn fick mat, anmäl mig inte nu! Men de föredrar fortfarande Mamma Scans köttbullar framför hemgjorda. Själv levde jag på rostbiff och jordgubbar, som jag åt i soffan när barnen somnat om kvällen. Det var min tid. Några timmar senare började de vakna, en efter en. De sov nästan aldrig samtidigt. Jag är än idag övertygad om att järnet i rostbiffen och jordgubbarna gav mig orken att klara av vardagen. Ibland hände det dock att jag faktiskt åt något som jag tillagat på den där skinande rena spisen. Pasta med tonfiskssås. Försvinnande gott.

Du bryner bara lök och vitlök. Häller över en burk tonfisk. Jag brukar välja tonfisk i vatten för kaloriernas skull. Låt det fräsa ett tag. Krydda efter behag. Jag älskar starka kryddor – chili och piri-piri ska det vara! Häll över krossade tomat. Nu ska nu få ett tips från min italienske make – fast honom kände jag ju förstås inte då, när jag var ensamtående tvillingmamma med tvillingar som sprang åt olika håll – och det är att genast shoppa konserver med krossade tomater som det står Mutti på! De är de absolut bästa.
Låt det puttra bra länge. Krydda. Smaka. Rör om och låt det puttra medan du kokar pastan. Färsk pasta är ju förstås allra godast. Glöm bara inte att den ska vara al dente. Oavsett sort. Sist av allt toppar du såsen med lagom mängd kapris. Häll den över pastan. Värm lite grann och rör om. Otroligt gott!

Denna rätt avnjutes förstås helst med ett gott rödvin. Nej, nej, nej – inte måste man ha vitt vin till fiskrätter! Häromdagen drack vi ett tunisiskt vin som heter Villa Kassar. Det var det godaste vin jag druckit på väldigt, väldigt länge.

För övrigt kan jag faktiskt inte laga mat och det här är heller ingen matblogg.

Utmanad

För en tid sedan blev jag utmanad av den här bloggvännen och jag ska förstås svara på åtta vanor – höll på att skriva ovanor – som jag lovat. Det är mycket möjligt, ja, säg högst troligt, att jag faktiskt missuppfattat hela grejen, men nu kör jag på mitt sätt. Ok, är ni med? Mina åtta märkligheter kommer här:

• jag är extemt pedant. Ja, kanske till och med väldigt jobbigt pedant för de människor som jag lever tillsammans med. Fast de har inte sagt något. Än. Kanske bara antytt någon enstaka gång eller så.
• jag är väldigt… permalosa heter det på italienska, hjälp mig – nu har jag glömt ordet på svenska! Jo, lättstött kan man nog säga på svenska. Svenskan är för övrigt mitt modersmål, men ibland snurrar hjärnan lite knäppt. Min italienske make ropar nu att den bästa översättningen är lättretad eller snarstucken. Jag tror han slog i lexikonet.
• jag tror alltid det värsta. Särskilt om nätterna kommer de tankarna. Om övergivenhet och människor som försvinner för alltid.
• jag målade jämt förut och var så säker på att min framtid skulle vara som konstnär. Eller möbeldesigner. Det blev jag inte.
• jag är våg och har de flesta ascendenter (det heter väl så?) i just vågen. En god vän berättade för mig att det betyder att jag alltid kommer att välja de svåraste vägarna i livet. Och det har jag nog gjort. Det vill jag förstås ändra på.
• på den tiden när jag var ensamstående tvillingmamma och alldeles förbannat trött och sliten, sminkade jag mig varje dag. Det var min livboj. Jag fanns där fortfarande. Någonstans bland spillrorna. Jag sminkar mig fortfarande även om jag bara ska till Konsum och köpa naturell lättyoghurt. Jag älskar naturell lättyoghurt. Oops, det blev visst två vanor i en och samma punkt. Detta beror nog på att min ene son står och babblar med mig just nu om vulkaner samtidigt som han filosoferar om dinosauriernas undergång för ganska så länge sedan.
• jag gillar inte att göra ett jobb som jag inte är stolt över. Och det har jag precis gjort. Jag vågade nämligen inte säga vad jag tyckte. Då blev det såhär. Därför upprepar jag för mig själv, likt ett mantra; du måste våga tro på dig själv och säga ifrån. Om och om igen.